Agda & jag.

(Fast egentligen heter hon Sven)

Veckans bästa, hittills!

Äntligen lite lov- och jag är sååå övermogen för lite roligheter och lättja.

Sara... Ska vi spräcka kjolen? (Ska ni ut till helgen din lilla partypingla vill jag med... bara se folk o skratta... Känner för det sååå. Å daaaansa!!! =) )

Jag tänker fortfarande på incidenten igår med den rädda kvinnan (se nedan).

Det är så fruktansvärt fegt att ge sig på sin kvinna på ett eller annat sätt, jag blir så förbannad så jag kokar. Bara mycket ynkliga män gör det, de som kanske inte vågar säga ifrån på minsta sätt till andra- utan tar ut sin frustration där de törs, ger sig på den som borde vara det dyrbaraste som finns, usch och tvi!!!

Att ge sig på en annan gubbe i samma storlek är illa det med, men inte lika ynkligt fegt som att attackera kvinnor och barn.

Att trycka ner en annan människa psykologiskt är för övrigt minst lika bedrövligt. Vad vinner man på att få en annan människa att känna sig dålig, värdelös? Jag antar att de som gör på detta vis tror att de i relation till "den dåliga" själva anser att de framstår som bra. "Bredvid henne- den där lilla värdelösa masken- är jag helt ok. Jag måste få henne att inse att hon är dålig, så hon får upp ögonen för att jag är bra".

Eller?

Jag är ingen psykolog, men det behöver man kanske heller inte vara.

Dålig självkänsla måste i alla fall vara en stor orsak. Det och problem med att uttrycka sig i ord, åtminstone när det gäller fysiskt våld. När orden tar slut, när man inte mäktar med att säga: "Så här känner jag... för att... och konsekvenserna blir..." blir man säkert hemskt frustrerad.

Och ett kontrollbehov. Att vilja ha kontroll och så märker man att kvinnan inte gör som man tänkt. Det blir säkert också frustrerande Att inse att hon är sin egen person som ingen äger eller kan styra över annat än genom vänliga handlingar. Genom att vara vänlig kan man binda en person till sig, men att hota eller tvinga någon till kärlek... Det säger sig ju självt: DET GÅR INTE!!!

Nåväl. Jag vet inte...Det är aldrig ok i alla fall. Aldrig ok att slå till en annan människa, dra henne i armen så hårt att hon får blåmärken eller trycka in henne i en vägg.

Det finns inga ursäkter, finns ingen som är så otroligt värdelös som person att hon förtjänar att få stryk.

Jag bor i ett område som heter Kronoparken. Karlstads största stadsdel som tillika är lite ökänd. Detta rykte stör dock inte alls mig, jag är helt trygg här. Trivs jättebra. Jag har nära till skogen och mina barns far och jag har promenadavstånd till ett av min stads köpcenter.

 Men stadsdelen består av flera delar och i höghusdelen på andra sidan vägen från mitt radhuslägenhetsområde vet jag att det kan vara lite stökigt ibland.

Jag vet att det är korkat att promenera där sent på kvällen, där finns nog både det ena och det andra. Ändå gör jag det ibland, dum som jag är. Sist jag var med om något läskigt där var när jag gick genom en mörk park som ligger i centrum. Och plötsligt ser jag att det står två unga män halvgömda i dunklet och byter varor på något vis. De dök upp så hastigt i mitt synfält att jag utbrast: "Oj, vad ni skrämde mig! Det är lite läskigt här..."

"Jaa, det är det" svarade de två unga männen och log artigt.

Igår kväll hände en ny skum grej (jag känner mig lugn i att jag kan berätta om denna incidenten, då de är helt anonyma, dem det gäller- inte ens jag vet vilka de är) när jag gick i detta område. En ung tunn blondin utan ytterkläder kom som från ingenstans springande förbi mig samtidigt som hon grät och skrek: "Ring polisen" och drog tag i mig och ställde sig bakom min rygg. "Han gör mig illa" fortsatte hon mycket uppjagat och efter kvinnan kom en bra mycket äldre man springande.

Jag hade alltså, bara genom att promenera på den platsen, hamnat mitt i en fight, stod mitt emellan kvinnan som höll sig i min rygg, och den upprörde mannen. Vet inte hur jag lyckades, men jag bad mannen lugnt och stilla att lugna ner sig och efter en stund lommade han tillbaka åt det håll han kom från medan jag gick samma väg som den gråtande kvinnan (som berättade att han brukade vara våldsam när han drack) såg till att hon kom med en buss till sin vänninna och gick sedan hem.

Hoppas allt slutar gott. Jag har nada med det att göra men jag hoppas för båda deras skull att hon snarast lämnar den här mannen, att hon kliver ur sin situation med högburet huvud. Då gör hon också honom en tjänst: Hon visar gubben att det inte är ok att slå människor, vilket i sin tur förhoppningsvis leder till att han söker hjälp och tar tag i problemet. Det är ALDRIG OK med någon form av våld. Aldrig, aldrig.

Nu kommer jag att skriva om något hemskt känsligt och privat, så jag talar inte om i vilket sammanhang detta skett. Men jag har själv blivit utsatt för våld, hur- var vill jag inte nämna men man hamnar till en början i en sits då man tror att felet är ens eget. Man är en så otroligt dålig människa att man förtjänar det.

Fint, eller hur?

Novemberlov.

Jag som är lärare får några dagar i alla fall, har inte hela veckan ledig men i alla fall liiite tid till mys.

Har sett den här filmen två gånger och tror jag ska se den igen. Så som i himmelen.

Kay Pollak regissör.

Michael Nyqvist har en av huvudrollerna.

Det kan med andra ord inte bli så mycket annat är bra; jag älskar vekligen Nyqvist som skådespelare, han har något härligt sexigt manligt över sig.

Såg för övrigt Min så kallade pappa på bio nyligen, där han också har en av huvudrollerna- som frånvarande far. Också en film att rekommendera! Filmen fick mig bokstavligen att gråta vid ett tillfälle.

Kort sagt handlar den om en gravid kvinna som söker en relation med en far som fullkomligt skitit i henne. Hon separerar från barnets far under graviditeten, och allt i hennes liv tycks under en stund falla samman- allt utom den trygghet hon finner i sitt jobb med eleverna i skolan.

Hon kommer in på förlossningen- ensam och ber barnmorskan att inte tycka synd om henne (där brast jag).

En film där i alla fall jag fick ett tydligt budskap om att livet inte riktigt blir som man tror alltid, men vi människor är starkare än vi kan föreställa oss och vi klarar det mesta. Att rekommendera, som sagt.

Och ovan en underbar låt... Också en favorit för mig: Gabriellas sång.

... ställa om klockorna i natt!

Något positivt i mitt liv just nu: Det känns som  om man kommer få en timme mer per dag, det här passar mig.

Jag som just grubblat över denna j-a ekvation. Det känns som om jag fått en hundralapp som ska räckas till alla möjliga dyra saker. Så upplever jag dygnen, veckorna. Som om jag fått en vecka där sååå mycket ska in. Saker som egentligen skulle behöva ta mycket längre tid, men det går inte.

Detta är mitt eviga dilemma... Undrar om jag någonsin kommer att tycka att tiden är nog?

Jag kräver rätt mycket egentid nämligen, för att få balans.

Det gick att trycka in alla möjliga saker innan jag blev utbränd. Då fattade jag inte att jag lekte med elden.

Nu vet jag. Jag behöver tid att bara vara. Ja, vem behöevr inter det?

Nu får jag i alla fall en timme mer per dag, känns det som, me like.

...Och så ska vi se om hela inlägget publiceras den här gången...

Jag fick ta bort ett helt inlägg då bara hälften publicerades, det blev avklippt... ;(

Sååå sur jag blir!!!

Bacillhelg till ända.

Streptokocker och sjukhusbesök, penicillin.

"Du har fått en barnsjukdom" sa läkaren.

Och jag är den som lättast blir sjuk, av mig och barnen. Underligt men sant. Jag är ofta sjuk, har lågt immunförsvar. Det är svårt när man hela tiden simmar med näsan nätt och jämnt över vattenytan. Det finns inga marginaler, jag kan tydligt känna att "nu är det för mycket" men det finns inget jag kan skala bort.

Bara acceptera situationen som den är. Försöka ta mig tid för återhämtning, tid till det JAG vill, inte det jag måste. Träffa härliga människor, folk som ger mig kraft, gör mig glad. Försöka hålla ansiktet i solen, försöka uppskatta det jag har, försöka skratta och ha j-igt roligt.

Det ska göra mig frisk. Det och den antibiotika jag fått.

Ps: Ett dygn efter att jag skrivit inlägget upptäcker jag rubriken!!!

Tjusigt...

Jag spar det, det lät spanskt... "macill"  =)