Nu går det på TV igen... Carola Häggkvist är med i någon serie jag faktiskt inte ens ser på och så säger mina vänner igen att jag liknar Carola: "du måste titta" och jag ÄR INTE SÄRSKILT FÖRTJUST i Carola och jag kan inte se någon likhet mellan henne och mig alls nu när jag studerar henne.

Vad då? Jag är ju ung, jag?

Hon är medelålders och liten och rultig, det är ju inte jag, eller?

Så lustigt att man uppenbarligen kan få en snedvriden bild av sig själv, man ser ju inte sig själv utifrån men jag ÄR INTE LIK CAROLA, jag förstår verkligen från hjärtat inte på vilket sätt?

Oj, är det en hel vecka sen sist?

Sen sist jag var här.

Lite läskigt att allt går så fort samtidigt som jag i alla fall kan glädjas åt att jag inte helt snöat in på nätet. Jag hörde i bakgrunden... vet inte på vilket program det rörde sig om, men det hade att göra med människor som liksom jag hade ont om tid, det var därför jag lyssnade till. Det handlade om människor som inte fick ihop sina livspussel och tog någon form av coach till hjälp och jag hörde hur coachen sa: "Det räcker att gå ut på bloggen tre gånger per dag."

TRE GÅNGER PER DAG, tänkte jag i mitt stilla sinne. Hilfe!!! Undrar vad man har för jobb då, om man hinner ut på bloggen hela tre gånger dagligen?! Man är i alla fall inte lärare.

På vardagarna jobbar jag dagtid och på kvällarna har jag mina barn, mitt hem, min träning och mina vänner, så att blogga då är inte helt enkelt det heller. Fast jag stjäl mig själv lite kvalitetstid ändå på vardagskvällarna, men som sagt TRE GÅNGER DAGLIGEN är väl lite väl att ta i.

Jag har själv lagt upp några strategier för att hinna med allt, för att kunna ge så mycket ledig tid som någonsin är möjligt åt barnen, så länge de bor hemma. Jobbet och restiden kan jag inte ta från, de tiderna är fasta så där kan jag inget göra. Men att försöka "klumpa ihop" har jag lärt mig... är ganska effektivt. Istället för att åka och handla sjutton gånger kan man försöka planera och ta allt och alla affärer på en gång, gärna i samband med lämning/hämtning av barn på diverse aktiviteter. Tiden i bilen tickar snabbt. Så har jag gjort idag t ex; så många av veckans alla ärenden på en gång. Träning direkt efter jobbet (om jag inte gör det med sonen) så spar man tiden fram och tillbaka. Och så måste jag få undan så mycket hushållsarbete som någonsin är möjligt under helgen annars stressar jag ihjäl mig på vardagskvällarna, kommer i säng jättesent och hamnar i en osund stresscirkel.

Det är inte lätt det här livspusslet. Men stressigare än så här kommer det med all sannolikhet aldrig mer bli i livet, det är en tröst. Om bara några år har barnen flyttat hemifrån och då kanske man sitter där och undrar vad man ska göra av all ledig tid? Jag hör andra säga det. Fast jag tror förvisso inte att jag är den typen. Jag kommer med all visshet dra igång en massa andra projekt, för det är sådan jag är helt enkelt. På gott och ont.

Nya vänner är bland det roligaste som finns.

Utan vänskap och kärlek fanns nog inget liv.

Eller... det hade säkert funnits av vatten och solljus, alla andra levande organismer finns ju tack vare det, men vi mänskliga varelser hade säkert begått kollektivt självmord utan glada skratt och värme.

Det sägs ju att apor som växer upp utan beröring, de bara får sin mat och vatten, utvecklas sämre och blir mindre än de som blir kramade av sin mamma eller någon djurskötare eller what ever.

Jag har i alla fall en rätt ny vän och hon är kvällens huvudperson så alldeles snart ska jag åka iväg till lite femtioårsfest och lättsamhet. Nu glömmer jag mörkret och kylan för en stund... den finns ju kvar så jag behöver inte vara orolig. Det är bara 1 november, hela låååånga månaden kvar, hualigen.

Ha en fin All helgona DU där som läser JUST NU... vem du än är så har DU en jäkla god smak. Det vet jag annars skulle du inte läsa min blogg. Bara personer med riktigt god smak läser beabloggar =)    

Halloween.

Den här tiden är så speciell. Jag mår inte bra av mörkret, samtidigt är den här tiden lite mysig.

Det här spökiga passar mig. Min mormor berättade spökhistorier för mig när jag var liten,  jag älskade att bli skrämd.

Vad är det som gör att vi gillar att bli skrämda månn tro?

Eller vissa gör det.

Antar att det har med den där endorfinkicken att göra; adrenalinet som pumpar. En del av oss behöver det i högre grad, andra trivs bättre i det trygga invanda.

När jag blev äldre började jag se skräckfilmer, och det är fortfarande en favoritgenre. Det trista är att man blivit lite luttrad, skräms inte längre av så mycket.

Och jag fascineras av det övernaturliga. Jag är ingen naturvetare- utan tror på det. Inte allt, men en del.

Jag är helt säker på att detta liv inte är det enda vi har. Varför skulle det vara det, i min värld är det helt orimligt!

Det vore himla meningslöst. Dessutom tror jag på karma, vilket gör det svårt för mig ibland... jag kan nog vara för snäll, riskerar att bli utnyttjad. Eller jag vet att jag kan bli utnyttjad, har blivit det. Samtidigt som detta naturligtvis förgrymmar mig känner jag mig i ärlighetens namn nöjd om jag gjort mitt... jag har ju innerst inne den här övertygelsen- om att what goes around comes around och det lönar sig att göra gott, man får det tillbaka.

Lyckligtvis har jag jobbat mig ur den där överdrivet känsliga och empatiska sidan jag hade som mycket ung. Ååå, jag hade så dåligt samvete för allt och alla (jag var i princip världssamvetet personifierad) och tyckte sååå synd om alla möjliga individer. Detta blir ju dock enbart arbetssamt och är föga konstruktivt; det hjälper ofta inte att bara sitta och gråta...

(Ni vet att när Karlstad stod i brand 1865 började den känsliga landshövdingen gråta. Landshövdingen grät och bad, enligt sägen, medan biskopen svor och släckte. Biskopsgården står kvar än idag, landshövdingens bostad brann däremot ner.)

Dessutom jag kan nästan "se" (och då menar jag inte att jag ser det på ytan) på folk vid det här laget, eller känner igen dem ganska snabbt... de som tycks blanda ihop snällhet med dumhet, de som tror att de kan sko sig på andras godhet, de som "sätter sig på näsan på en" som jag brukar säga. 

Usch och tvi. Då stänger vi portarna rätt snabbt.

Jag vet inte hur jag bära mig åt för att inte alltid tycka att jag har alldeles för mycket runt mig.

Jag vet att det är så här folk har det, men jag är typen som sällan får långtråkigt, hur jag än gör så har jag full fräs och det är min lediga tid som stressar mig mest. Och jag har alltid varit mer eller mindre lagd så- men när jag var yngre vågade jag inte erkänna det för mig själv eller andra, då skulle jag i princip ha blivit idiotförklarad, och det blir jag säkert nu med, när jag skriver det här. Skillnaden är bara att nu mera bryr jag mig inte så mycket.

Jag skriver för att få utlopp för min frustration över att min tid är för kort.

Men alla har ju lika mycket tid... jag gör ju fel på något sätt som inte får den räcka till till allt jag känner att jag måste göra.

Nu har jag novemberlov och har sparat mycket till lovet. Saker som bör göras hemma och med barnen och människor jag bör hälsa på och ta mig tid till. Detta trots att jag helst av allt önskar mig lugn och ro. Jag drömmer om obokad tid, ensamma promenader, jag drömmer om stillhet. Träna. 

Träna har jag hunnit med både idag och igår, så det är jag hemskt nöjd med. Mycket positivt. Extra nöjd är jag när jag gör det tillsammans med min son så att vi kan vara nyttiga och umgås samtidigt.

Men nu har jag huvudvärk av stress. Det här känns inte bra. Vad f-n ska jag göra?

Dra i bromsen och bara säga: "Nej, nu ska jag vara ensam och göra det JAG vill."

Vilken svår balansgång!

Folk blir så klart ledsna om jag prioriterar bort dem. Hemmet och barnen måste skötas och få sitt.

Så kanske borde jag ändra inställning. Men hur gör man?

Hur gör man för att som en del andra tycka att ensamhet och stillhet är tråkigt?

Jag hör många som tycker att det känns tragiskt att sitta ensam en lördagkväll, för mig är det en favorit- lyx på hög nivå och jag förbannar mig själv om jag tackat ja till en tråkig fest jag inte alls känner för att gå på (så känner jag dock INTE för helgens 50-årsskiva... det ska bli sköj), när tiden är så dyrbar.

Jag har ju uppenbarligen svårt att få till det, tiden räcker aldrig till!

Blä. Sur.   

Jag är ett trotsigt barn som inte vill.

Ps... Nu tänker väl någon klok person att jag är underlig som har tid att sitta här och blogga, när jag är stressad. Då ska jag be att få tala om att det här är en antistressmedicin utan dess like. Att skriva är en enormt fin terapi för mig. Jag kan ofta SKRIVA bort huvudvärk (fast just idag lyckades jag inte- tyvärr).

Ååå, härlige Cornelis!

Jag lyssnade mycket på honom förr, brukade sjunga vaggvisor av hans musik för barnen när de var små och min grabb somande alltid tvärt till "Jag hade en gång en båt". Ögonen gick snabbt i kors och så... snark...zzZZZzzz.

Helt apropå min lilla kompis (Agda, se nedan) lyssnade jag just på Hennes låt =) av Cornelis. Den är ju bara för rolig!!!

Här är en annan goding!!!

Å snälla!!!

Låt mig få vara som jag är, med fel och brister!

Det är det som gör mig mänsklig; låt mig få vara tillräcklig, duga så här... älskad oavsett prestation!

Jag vill inte vara perfekt, kan aldrig bli... jag är så trött på det där... trött, trött, trött!

... är att min lilla bebis kör bil.

Hur kunde det bli så här? Är vi lika gamla nu, eller? ;)