Helt osökt kom jag att tänka på Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna och Sverige med fägring stor.

På framtiden apropå nyår, på avsky, på vi- och-dom-termer.

"Utlänningarna kostar de svenska skattebetalarna enorma summor."

Vet du vad den svenska missbruksvården kostar de svenska skattebetalarna?
Ta reda på det!

Det här är ett jättefint land att bo i, och det är den storsinta tanken som är en av grunderna.

Otroligt vackert, tycker jag.

Vem vill bo i ett land grundat på hat?

Vem vill bo i ett land där vi ser ner på varandra, anser att "jag" är mer värd än "du"... därför att...

Kärnan i Sverigedomokraternas sk ideologi är rasistisk, enbart rasistisk, sedan får man förklara sig hur mycket man vill.

Vem av oss kommer inte någon gång i livet falla? På något sätt?

Det kanske finns någon som är stark hela tiden, men vad är den styrkan värd om den bara ska användas åt egennytta?

Den styrkan skulle i alla fall inte jag vilja ha.

Så fascinerande hur människors vägar möts och skiljs- och sedan kan mötas igen.

Sommaren för 17 och ett halvt år sedan var jag och min då blivande make på mödravårdcentralen på Gripen i Karlstad. Vi var på en träff för blivande föräldrar, såg en film om förlossningar tillsammans. VI skulle bli mor och far under den kommande hösten och det hela var naturligtvis ett stort äventyr... Vi var lyckliga.

Jag lade märke till en annan ung kvinna, vet inte varför jag la märke till henne, hon var blond och mycket söt och vi började småprata. Det visade sig att hon och jag bodde i samma stadsdel, Herrhagen, och hon väntade sin förstfödda bara några veckor efter mig. Kvinnan och jag bytte nummer och beslutade oss för att ses.

Det gjorde vi. Vi fick en var sin dotter och vi umgicks mycket, våra familjer. Tre år senare blev jag gravid med min son- och helt otroligt, bara några veckor efter att jag fött min grabb, födde den här kvinnan också en son. Också nu umgicks vi mycket, våra familjer... men sedan blev det som det kan bli. vår vänskap rann ut i sanden, vi hade fullt upp av jobb, släktingar, grannar, barn, aktiviteter... allt- och vi förlorade kontakten.

Men nu: En hel massa år senare stötte jag på den här kvinnan igen. Vi pratade, och det visade sig att åter igen liknade mitt liv och hennes varandra. Hon hade skiljt sig och lever nu ensam med sina två barn, som ju är exakt lika gamla som mina.

Vi bestämde att vi bara måste ses igen, och det har vi gjort nu. Jag har varit hos henne nu på förmiddagen, och det kändes när jag träffade den här kvinnan, som om tiden stått still. Alla dessa år som hon levt sitt liv och sin vardag- och jag min. Men vi kände fortfarande samma gemenskap- och jag har återfått en vän.

Så lustigt det kan bli.

Min son och jag har köpt oss nya telefoner. Jag ska sälja min gamla iPhone och därför har jag lagt över alla värdefulla bilder på datorn. Någon som vill köpa en iPhone 4S? Eller två... ???

Ska lägga ut dem på Blocket, tänkte jag.

Och till min ekonomiska rådgivare Pappa: Det blir inte alls särskilt mycket dyrare med de nya eftersom vi har abonemang! Abonemanget på de gamla hade gått ut och telefoner blir inte 100 år så, nu har vi skaffat iPhone 6 isället. Min son är supernöjd, själv är jag inte alls typen som finner nöje i att visa staus genom prylar (utan är snarare den som känner "dåligt samvete"... hmmm- behöver egentligen ingen lyxtelefon, men jag behöver ju en fungerande.)

 Folk vet ju att jag är lärare i alla fall (och är man någorlunda allmänbildad vet man på ett ungefär vad en lärare tjänar och lärare är INTE RIKA), så mycket mer kan det inte bli, om jag inte väljer att omskola mig eller gifta mig rikt, men likväl är jag ju "bara" lärare, hur jag än väljer att gifta om mig, så det blir ju inget annat än löjligt när man försöker köpa sig till någon form av anseende och respekt via prylar. I alla fall när man är vuxen, barn och ungdomar gillar väl att stajla på det viset, så var man säkert själv.

Eller kanske inte, för min del, för mig blev det nog tvärtom eftersom jag kom från en bruksort där alla skulle vara lika, jantelagen var kraftigt utbredd. Och i min familj hade vi det skapligt rent ekonomiskt, men det var inte alls till gagn för mig som ung, utan väckte snarare avund och aggression hos kamrater. (Måste väl i rättvisans namn tillägga att det här inte gällde alla, jag hade många fina kamrater med, utan jag talar nu om inställningen i allmänhet.)

Jag flyttade iväg från den här bruksorten så fort jag bara kunde och säger bara: Aldrig mera Jante! Det är så destruktivt och förtärande.

Har sedan ungdomens dagar pga av min historia som bruksortstjej för övrigt blivit totalt anti mot märkeskläder. Mina föräldrar var klädintresserade, så jag som flicka fick kläder av fina märken, men jag förstod det aldrig liksom själv. Ingen annan i min omgivning hade sådana kläder, så jag blev ju bara "konstig". Och nu, som vuxen, skulle jag aldrig kunna köpa ett klädesplagg bara för att det har ett visst märke och därmed blir tredubbelt så dyrt. Bara underligt i mina ögon.

Apropå det jag skrivit om att köpa sig respekt och status vill jag referera (då jag inte minns dikten helt som den är) till Nils Ferlin. Han har skrivit en klockren dikt, just om det här. Den beskriver att kejsarens papegoja, han talar ett finare språk än krukmakarens papegoja. Men det gör honom inte till mer än just papegoja- i alla fall.

De är båda papegojor. Varken mer eller mindre.

Tänkvärt!

Jag undrar om det verkligen är Marilyn Monroe som sagt det här, eller om det är en efterkonstruktion.

Det är egentligen inte det viktiga heller.

Inte för det jag skriver just nu.

Jag är en av dem som försöker jobba mot viktfixering när fokus ligger på ytan. Rör det sig om hälsa, är det ju något helt annat. Framför allt pratar jag om unga tjejer/kvinnor, vi tanter börjar väl bli trygga nog i oss själva i alla fall. Det är ju så onödigt det hela, jag läser bloggar av unga tjejer som hatar sina kroppar och man ser fortfarande en massa trams i media... gång på gång... om hur man ska äta för att gå ner fem kilo på en vecka. Osv osv. Det säljer väl.

Men att det kanske gör osäkra flickor illa att matas med det här dag ut och dag in- det är av sekundär betydelse.

Nåväl. Media kan man inte göra så mycket åt.

Men vi vuxna kvinnor har en betydelsefull roll när vi ungås med unga tjejer. Vi är jätteviktiga- vi är ju de förebilder de har.

Därför bör vi nog tänka oss för en extra gång om hur vi uttalar oss om våra kroppar, om hur viktigt det är med 5-2-dieter osv. Vi äter väl för sjutton för att leva? För att orka med våra liv? Mat måste vi ha, varför lägga så stor vikt vid det? (Åter igen säger jag ingenting om man verkligen har problem med hälsan, fetma kan mycket väl bli ett problem både för barn och vuxna- men oftast är det inte det saken gäller.)

Varför kan vi inte försöka att bara vara lite nöjda med att vi har fungerande kroppar?

Det är inte en självklarhet för alla.

Anorexi/bulimi är en dödlig sjukdom. Den är mycket svår att bli av med, biter efterhängset sig fast... långt upp i åren.

Jag har hört personer med anorexi/bulimi jämföra sig och sin situation med alkoholister/narkomaner. Alkoholister/narkomaner kan lösa problemet genom att undvika alkohol/narkotika, men om man inlett ett "matmissbruk" på ett eller annat sätt: hur förhåller man sig till det? Mat måste vi ju ha, dagligen, vilket gör situationen så enormt komplicerad.

Ingen lek, med andra ord, om det vill sig riktigt illa.

Lugnet behövs verkligen. Vad sköna de här dagarna är... så långt ifrån resterande del av året, då det far på i jättefart.

Jag var på midnattsmässa under julnatten, fick nattvard av biskopen själv. Det var så otroligt stämningsfyllt, jag är en av dem som bara känner värme och lugn så fort jag kommer in i en kyrka.

Och biskopen sa så mycket klokt. "Människor behöver bli mera mänskliga" till exempel.

Det där gillar jag. Och jag älskar mänskliga människor. Kalla präktiga robotar- vem vill ha sådana runt sig?

En del som ligger i det här mänskliga är att ta hand om varandra. Jag är ruskigt trött på självgoda egon som bara ser till sig själva och sitt eget bästa, som skor sig på andras vänlighet- istället för att ge tillbaka. Mycket underliga typer, man slutar ju naturligtvis ge av sig själv till den typen av människor, så de vinner ju ingenting alls i längden.

En annan del av att vara mänsklig är att inse att vi alla har brister. det finns med andra ord ingen anledning att förställa sig och låtsas vara perfekt. (Hehe... en av de saker jag tjatar ihjäl mig om i min blogg just nu, men jag blir bara så trött när jag sitter och slökollar bloggar... går in med förhoppning om lite intressant läsning... och så får man bara titta på en vacker fasad, IGEN, ZZzzZZ, det är liksom allt som beskrivs).

Fast det finns många bra bloggar med. Två av dem jag alltid följer har jag som länkar. =)

Jag brukar aldrig kunna publicera bilder på mina vänner, det är liksom min grej att skriva här.

Men den här bilden är redan ute å snurrar =) så nu gör det inget.

Jul-14.

Ojojoj så kvickt det hastar, snart är detta år också till ända.

Jag minns så väl julen -00, med en nyfödd kille, det var så nyss, nu är han tonåring.

Snart tittar vi tillbaka på den här bilden, Laurence och jag, tycker att vi var unga då.

(Fast just nu när jag ser på bilden av mig själv ser jag mest min mor när hon var i samma ålder. Hjälp, så lik henne jag har blivit!!! Inget fel med att vara lik min mamma, det är ju inte särskilt underligt att det blir så... men i alla fall... och håret har vi på samma sätt; jag minns jättetydligt hennes långa hår som hon alltid hade uppsatt på det där viset, exakt som jag har nu. Så lustigt, hur det blir... utan att man vet om det själv tar man efter sina föräldrar.)

"Det var ju så nyss- tänk att vi redan är pensionärer."

Det är ju så det är...

Ha en fortsatt fin julhelg, Du som läser!

Jag ska iväg på en nattlig tradition snart: midnättsmässa i Domkyrkan.

Riktigt mysigt, faktiskt, med biskopen själv.

Den här julen ska bli riktigt trevlig! Jag är så glad att min moster har den i år, det blir lite lugnare än annars, men jag gör ändå frestelsen, så klart. Det är mitt jobb att göra Janssons frestelse, är vi inte hos oss på högtiderna gör jag en och tar med den dit vi går. Problemet var bara att jag storhandlade förut, de sista julklapparna, mat o hela faderullan- men jag glömde köpa ansjovis. Hade precis börjat skala potatisen när jag kom på detta, så det blev en vanlig potatisgratäng också. Sedan fick jag åka iväg extra och köpa ansjovis. Och kattsand. Detta evinnerliga bärande av dessa tunga påsar! Jag har tre stycken (inte påsar, alltså, utan katter), älskar dem, skulle aldrig kunna leva utan dessa gudomliga varelser. Men in och ut med kattsanden... det är inte så roligt.

Fast alla mynt har sina baksidor, så är livet.

Och jätteroligt i år är att min fina franska väninna följer med hem till min släkt och firar i år! Så roligt, vi är alla jätteglada att få med oss en person till i år! "Nytt blod" som min moster sa. Vänner finns det alltid plats för, min älskade moster och hennes lika högt älskade man är alltid lika generösa. Utan min Gittis vet jag inte hur jag överlevt, många gånger.

Jag har varit föga produktiv på sistone... kan man säga att man är improduktiv, tro? Njaaa, tror inte det. Har haft dålig skrivarinspiration. Det blir så ibland. Men jag ska aldrig sluta skriva. Den dag jag slutar skriva är dagen jag dör. Och då... voila... har mina barn och barnbarn en historia att läsa här. I do it for you. Bland annat. Och för mig. För att jag gillar det, men tänk... så spännande det måste bli att läsa gammelfarmors historia, dag för dag. Det skulle jag ha tyckt om! Fast jag gillar ju all form av historia med...  Förvisso utelämnar jag en hel del av hänsyn till andra människor runt omkring, bloggen är ju öppen. Och man kan ju inte skriva precis allt man tycker och tänker- det vore socialt självmord. Men jag skriver ändå om mitt liv, mina tankar.

Med förhoppning om en fridfull jul... till Dig som läser!

...Och julen är ändå barnens högtid. Barnen vill inte ha någon sluddrande tomte. 

Var och en gör som man själv vill, och så här väljer jag att göra: Jag är en av dem som har en vit jul.

Jag firar jul utan alkohol.

Jag har fått dille på att käka mandariner som om jag vore gravid. Äter MASSOR av mandariner varje kväll, men det är Bea i ett nötskal. Jag gör ofta saker mycket, så har jag alltid varit- på gott och ont.

Min mamma åt TONVIS med apelsiner, har jag fått höra, när hon väntade mig. Min mamma fick mig när hon bara var 21, och blev mormor vid 44- alltså ungefär i den ålder jag är nu. Vi är tidiga i min släkt, går inte omkring och samlar damm!!! =)

Tanken slog mig just när jag satt och åt dessa mandariner... hilfe om jag skulle vara i den sitsen. Att få en bebis i min ålder vore för mig en katastrof! För mig och för bebisen.

Med all respekt för hur andra väljer att göra med barnalstrande, men när man är i det läget jag är nu- med barn som börjar stå på egna ben (snart väntar den tid då jag får tänka på mig själv i första hand) skulle jag ha mycket svårt att ge en liten nyfödd det den behöver. Jag har verkligen gjort det där. Det vore enbart tragiskt för en liten att komma till en värld där mamma inte har vare sig kraft eller vilja att starta upp ett nytt mammaskap.

Mycket mycket tragiskt, barn förtjänar bättre än så!

Och jag skulle ha hemmaboende barn fram till pensionen, föga lockande!

Jag blir ju snart mormor jag, antar jag... Några år till bara- hoppas jag. Inte direkt imorgon, men jag var själv bara nitton när jag började bli sugen på det där. Lyckligtvis väntade jag tills min utbildning var klar, men sista året på lärarhögskolan gick jag med magen i vädret, Elli var med mig i min stora mage, på mina samhällstentor. Statskunskap- den tyngsta kursen på utbildningen. Jag klappade på magen och sa att "Det här fixar vi tillsammans, du å jag" :)

...Och det gjorde vi. Elli och jag fixade mina samhällstentor alldeles lysande.

Och Elli själv blev en riktig teoretiker, vilket inte är särskilt underligt. Modersmjölken fick hon från Karlstads Universitet. Jag tyckte det var så otroligt kul att plugga så jag läste till en extra kurs under mammaledigheten. Mina föräldrar passade Elli de timmar jag var på föreläsning, sedan satt jag och pluggade och skrev med nappfaska och henne i knäet. Nörd, haha!!! =)

Nej... det får jag innerligt hoppas- att så inte är fallet, och det är heller ingenting jag tror. Man är ju lyckligtvis inte helt borta med hur barn blir till och hur man skyddar sig- även om man undrar om det här är en info som alla verkligen fått med sig. Fast det ska å andra sidan inte jag uttala mig om. Var och en gör som vanligt som de själva vill.

Nu är det dags för en mandarin till. Bara en...