Nu får mitt nya, sunda liv börja...

Jag har inte haft viktproblem på flera år. Uppåt, alltså. För ett halvår sedan var jag istället för smal, tyckte att det så fult och onaturligt ut... Har varit liten av naturen, förutom när jag varit gravid och tiden därefter, då har jag varit rund som en boll ;)

I alla fall, vi har ingen fungerande våg hemma och jag ställde mig nyss på mina släktingars... Ooooh! Jag har ökat tre kg på en månad!!! Hjälp mig!!!  På mitt jobb har vi restaurangskola, vilket innebär att jag lunchar som en hel häst. Sedan är det mumsig kvällsmat hemma med familjen. Mums, mums, njuta, njuta... Och nu medan detta -enligt min åsikt- hemska kalla vädret hållit i sig, har jag knappt promenerat över huvud taget. Det är liksom ingen njutning när det är iskallt ute.

Nej, ändring får det bli! NU!!!

Snart tolv en fredagkväll... The family's asleep, Bea vaken...

Började för ett par dagar sedan att resonera om det här kring nazism (Se tidigare inlägg) med anledning av att jag skrev om min Auschwitzresa, som jag gjorde för ett antal år sedan. "Om detta må ni berätta" var, som sagt, namnet på ett kompendium jag fick i näven, på vägen hem. Och om detta kommer jag att berätta.

För jag anser, som tidigare sagt, att det är min f-bannade plikt som medmänniska. (Och när jag skriver f-bannade menar jag det inte i negativ bemärkelse, utan jag skriver det för att påvisa den kraft jag önskar lägga i mitt budskap.)

I augusti-99 reste jag till Polen, för att få en liten glimt av helvetet. Det ironiska var, att för mig som småbarnsmor rörde plågsamheten främst frånvaron av min då tvååriga dotter.

Att vara ifrån henne i tio dagar gjorde mig fysiskt, faktiskt, ont. Jag visste mycket väl att hon klarade sig hur bra som helst hemma i Karlstad, med sin far och dessutom sina morföräldrar som stöttade.

Ändå gjorde det så ont att lämna henne, och sista natten på resan; jag befann mig då i Berlin, minns jag att jag nästan blev galen av saknad efter denna underbara, oskyldiga lilla människa.

En engelsktalande guide visade oss diverse prylar från koncentrationslägret. Glasögon, avklippt svart kvinnohår; jag vet inte allt. Hemskt. Mitt hjärta skrek dock i högan sky när guiden visade oss en liten resväska.

Namnet "Petr" och ett antal siffror stod på den. Guiden berättade sakligt för oss om hur instruktionerna gått till: Judarna hade blivit ombedda att packa sina väskor för att "resa bort".

Och denne "Petr"; hans personnummer påvisade att han var två år gammal. TVÅ FUCKING JÄVLA ÅR GAMMAL OCH SÄND IN I DÖDEN FÖR ATT HAN VAR AV JUDISKT PÅBRÅ!!! IN I GASKAMMAREN skild från mamman (och pappan, men då jag aldrig har varit pappa kan jag inte riktigt uttala mig om hur det måste ha känts för honom...)

MEN JAG VET EXAKT HUR PETRS MAMMA KÄNDE när hon packade hans lilla kappsäck... Dock kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur hon mådde när han gasades ihjäl av nazisterna. TVÅ ÅR... Mina tårar trillar, ännu idag, när jag sitter här och skriver. Och det får inte va' förgäves...

Jag kommer att fortsätta min berättelse...

Med mitt budskap: Ifrågasätt! Sätt ner foten om någon blir illa behandlad! Skrik!!! Högt så klockorna stannar...

Jag säger det åter: Det är vår plikt som medmänniskor.

Sov sött, älskade vänner ;)

Fick några fina hälsningar redan idag från go' vänner, med anledning av att det är Alla Hjärtans Dag på söndag. Ooops, hade tänkt sända några kort och insåg plötsligt (eftersom den 14:e är en söndag, måste man vara tidigt ute om posten skall komma fram i tid, dvs fredagen innan och- ooojsan) att detta är imorgon!!!

Köpte några kort som jag med mycket värme hade önskat sända och försökte strax före 20.00 leta rätt på en brevlåda i stan där postgången inte redan gått.. Det är ju inge' kul om korten kommer fram när Alla Hjärtans Dag redan är över. ;(

Förr fanns det en brevlåda på Herrhagen som sände brev kl 20.00 Åkte dit...ändrad tid; 18.00 Lyckades möta en "postgubbe" kl 19.50 som upplyste mig om att det finns en brevlåda vid Postcentralen på Örsholmen som fortfarande har sen postgång, dvs 20.00 Åkte som en förvirrad iller kring på Örsholmens gator, men lyckades på dessa 10 minuter inte finna denna brevlåda, så därför sänder jag på detta sätt min allra varmaste hälsning till de människor som förtjänar det och som dessutom kan tänkas läsa min lilla blogg före den 14 februari. ;)

Skall jag vara mera specifik, syftar jag på Gittis & Calle, Gull-Britt & Morfar, Leif, Miracle, Ingrid, Nettis, Tina, Dina, Viveca, Alessandra och- inte att förglömma- bloggaren Gubbfan.

Rent principiellt ställer jag mig en smula avig till amerikanernas ("american dream" osv) Valentine's Day i sig.... Å andra sidan; Har man en chans att visa sin kärlek/värme/ vänskap så tycker jag att man skall ta den. Det lär ju knappast bringa någon skada;)

En låt som jag personligen förknippar med kärlek är Marie Fredrikssons... ja, naturligtvis... Ännu doftar kärlek. Dessa ord (för situationen väl utvalda;) är till Er, ovanstående varma, fina, underbara människor:

Å, jag hoppas Du finns kvar

när solen stiger

När natten blivit dag

vill du lyssna då?

För jag vill öppna mig

för Dig

när solen stiger

och när allt är naket klart

kan Du se mig då?

Fast jag vet att det är svårt

när solen stiger

och när månen blivit hel

kan Du lyssna då?

Jag vill alltid ta mig tid

att ta emot Din längtan

och jag hoppas Du tar vid

när min tro är svag.

För ännu doftar kärlek

och hoppet blir till tro

ännu blåser vindar som

stillar sig till ro...

Sov gott, vänner! ;)

Trött är jag... En heldag på Tingvalla idag, kurs om betygsättning. Blev lite nostalgiskt när jag satt i aulan och såg ut över torget.

Där satt jag mången gång som gymnasist och svettades över prov och uppsatser. Minns hur otroligt stolt jag till sist jämte en rad av lika stolta klasskamrater, vitklädd lyssnade till rektorns avslutningstal. Hur tårarna slutligen bara trillade när vi äntligen fick sätta på oss dessa vita mössor till Prins Gustavs Sjung om studentens... Som vi hade kämpat, och nu låg hela livet ungt och hoppfullt framför oss.

För mig var studentdagen en stor dag. Vet inte om andra upplevt det likadant, men jag minns dagen med oändligt mycket glädje. Förhoppning, spirande livslust...

Och det känns ju som igår, fast så enormt mycket hunnit hända och förändras sedan den dagen.

Nu slog mig plötsligt en tanke ;=), något komiskt som några kollegor tänkte sig att göra med mig på hemvägen idag från kursen "Så att du har något att skriva om..." Jag sitter och skrattar här för mig själv, man har liksom inte roligare än man gör sig!!! ;)

Har förresten varit duktig idag igen och gympat. Men inte alls länge. Varför är jag så omotiverad?! Jag får liksom inte upp motivationen, det rätta tänket!!! Sitter bara här och jäser framför datorn, blä...

Grabben har inte somnat. Ska gå upp till honom.

Sov Gott, älskade vänner!

Det sägs att en sjöman inte ber om medvind, utan istället lär sig segla...

Jag väntar och längtar mig galen efter vår och ett ljummet klimat att promenera i, men min önskan lär väl knappast ha någon makt över vädret, tyvärr, wish it had... ;) men så är icke fallet, så under kvällen har jag dragit på mig promenadskorna, termobyxor, mössa och hela skiten och tagit min så högt älskade kvällsrunda. Men jag kan inte påstå att jag tycker om det. ;/ Fast nu börja min kropp bli degig och det avskyr jag, så nu har jag inget val!!! ;=(

I övrigt fortfarande häcken full... Ska iväg på kurs om betygsättning imorgon på min gamla gymnasieskola... Härligt att slippa ta bussen de där sju milen jag annars pendlar varje dag. ;)

Sov Sött mina kära vänner! Ska ta mig en varm dusch, sedan väntar en skön säng på mig...

Har inte blivit förkyld, men är däremot trött också idag. Mannen är i Stockholm, så jag har ägnat kvällen åt att skjutsa och hämta barn från träningar, laga middag och bedöma de sista argumenterande uppsatserna jag hade kvar.

Sov jättekonstigt i natt; hade ju som vanligt svårt att somna, vaknade sedan med jämna mellanrum av att jag tyckte det var så varmt, kände mig som ett element, så 100% kry är jag kanske inte, men inte heller sjuk...

Har inte så mycket att komma med i kväll, häcken full, so to say med diverse andra göromål, så jag avslutar här och nu med ett citat, av Liv Ullman:

"Kärlek innebär att inte ha något val."

Sov Gott, Kamrater ;)

Tack för alla kommentarer, söta och kloka vänner! Se kommentaren till inlägget nedan och lägg citatet på minnet (Av Dina) Himla bra sagt, min vän!

Känner min trött, tung i kroppen. Varm. I min omgivning är det många som är/har varit sjuka. Och Tina & Viveca; Krya på er!!! Vet inte om jag håller på att bli förkyld eller bara är trött, Gabriel & jag har varit ute och åkt bob idag, jag har dessutom dragit honom en bra bit på boben, kanske är det därför jag känner mig sliten. Ska försöka komma i säng i tid idag.

En ny arbetsvecka framför oss igen då; Hoppas ni känner er redo och utvilade!!!

Nu skriver jag för typ fjärde gången idag... ;)

Hej igen, alla goa bloggare!

Har nu tränat. Udda tid, eller hur, blev färdig halv tolv på lördagsnatten med mitt lilla program. ;=) Jag tränar hemma, för den som inte vet. Har gjort det sedan mina barn var små, pga att det var svårt att ta sig ifrån. Har tränat diverse muskler i vardagsrummet på en dyna, med musik och mantlar och med först ett och sedan två barn hängande på mig.

Nu har dessa barn blivit större, så de hänger inte längre på mig i vardagsrummet, men likväl tränar jag fortfarande hemma. Av gammal vana :) Och helt underbar är den där endorfinkicken som fysisk ansträngning ger... Jag kan verkligen inte fatta hur folk kan avstå från att röra på sig när man mår så otroligt bra av det. För mig är det som en drog, en kick... Vi är skapta för att röra oss, dessutom; stenåldersmänniskan satt knappast famför en dataskärm eller en TV.

Härom dagen fick Nettis award mig att tänka tillbaka på en resa jag gjort för tio år sedan, till förintelselägret Auschwitz i Polen. Starkt naturligtvis.

Resan, tror jag, har präglat mig för all framtid. Tio dagars insyn i vad som faktiskt har inträffat. Jag fick ett häfte med mig hem. " Om detta må ni berätta" stod det på framsidan. Och det tänker jag göra. Jag kommer att utnyttja var eviga situation jag någonsin kommer att få till att berätta. Sprida ut. Och här på bloggen har jag en chans.

Jag vill börja med att säga så här:

Fann ett gammalt citat av Albert Einstein som lyder ungefär som följer (minns inte ordagrannt, så därför kommer jag inte citera, däremot referera.)

Den värsta typen av ondska, ansåg Einstein, är den stora massan som tyst såg på när hemskheterna inträffade. Som inte ställde sig upp och skrek i högan sky att: "Det som händer är helfel!!!"

Jag anser att han hade rätt. Du kan inte försvara dig med att säga "Jag såg vad som hände, men det där var liksom inte min ensak."

För det ÄR din ensak. Och min. Så skrik när det blir helt åt skogen. Skrik rätt ut!!!  Det är vår plikt som medmänniskor...