Känner för att skriva vidare. Är på det humöret just nu, familjen är dessutom iväg på diverse träningar, så jag har lugn och ro i huset.

Återknyter igen till de reflektioner jag påbörjat i mina två tidigare inlägg.

Min förhoppning är att mina reflektioner skall göra mig till en visare människa. Jag tror för övrigt på livserfarenhetens kloka kraft. Därför ser jag upp till människor som är äldre och klokare än jag själv, och tycker att samhället är helskruvat när vi försöker dölja yttre tcken på att vi blivit ett år visare. Ungdomsfixeringen är klart överdriven.

Kanske undrar du varför jag sitter och fläker ut mina brister (Se inlägg nedan) helt öppet för hela Bloggsverige (om nu någon råkar vara intresserad...) Ja, det ter sig väl tämligen korkat?!

Hmm, korkad kan jag mycket väl vara. Men jag har också ett syfte med det jag skriver. Mitt syfte med att uppfläka mina brister är dubbelt, så jag borde väl istället benämna dem i plural, svensklärare som jag är: (Nåväl, rättelse: mina syften;)

Framför allt vill jag få Dig, som läser här och nu, att vara stolt över den du är, trots att du inte är perfekt. Vi kan (och bör, tycker jag) alltid eftersträva att bli bättre människor, men jag tror tyvärr aldrig någonsin att vi kommer dithän, där allt är fullbordat...

Här är jag med mina skavanker, trots detta nöjd med att vara den jag är. För jag har ändå mycket att ge och jag är unik i mitt människovärde. Ingen kan vara Bea bättre än jag;=)

Jag hoppas att Du tänker likadant och inte låter någon trycka ner dig. Säkert gör du, som jag, många misstag, men Du är så värdefull i alla fall! Och ingen kan vara Du, bättre än Du själv, även om det du gör inte alltid blir som du tänkt dig... Var glad och tacksam för den du är!!!

Syfte två var, som jag tidigare skrev, en hint om att vi alla behöver tänka till lite innan vi börjar slå mot andra människors tillkortakommanden. (Är jag så fruktansvärt bra själv, så att jag besitter rätten att döma och se ner på andra?!) Det där med att kasta sten i glashus tycker jag är ganska klokt sagt...

Ha en skön lördagkväll, alla Bloggfior & Nissar!!! ;=)

Jag tar nu vid vid gårdagens tankar. Jag kom ifrån den röda tråden i mitt inlägg. (fastnade istället på det här med perfektionism och ofullkomlighet, jag blir bara så f-bannat trött på en del människor som hela tiden måste klanka ner på andra istället för att först rannsaka sig själva...) Vad jag började prata om var det här med Ars Armandi (Citatet har jag funnit i min vän Miracles blogg och betyder "Konsten att älska".)

Kan du älska, kan du känna empati, sympati och glädje över andras framgångar är du en priviligerad människa. Förmodligen har du fått mycket värme och kärlek som barn och förmodligen har du fortfarande många kärleksfulls själar omkring dig. Som ger, som ivesterar i dig, så att du ska kunna skänka vidare.

Tyvärr finns det barn och vuxna barn som inte är så här priviligerade. Barn som inte fått den där värmen i sin uppväxt. Hur i hela fridens namn ska man själv kunna älska om man inte fått veta vad kärlek är? Jag tror inte att ondska kommer från ingenstans. Vi är speglar av vår omvärd, vi är de ark som någon präntat ner.

Med detta vill jag absolut inte påstå att vi inte själva kan styra våra liv. Hmmm... Säger jag emot mig själv nu? Den man som slår hustrun kan inte ursäkta sina handlingar med att han själv blivit slagen som barn, eller sett sin far slå mamman. Däremot kan det kanske vara en förklaring. Men aldrig en ursäkt. Den som bestämmer över mina handlingar är ingen annan än jag själv.

Oj, vad kluvet det blev. Hur tänker jag här, månntro? Detta är själva meningen med mitt skrivande. jag får analysera mina egna värderingar. Måste verkligen tänka till nu på hur jag verkligen menar. Återkommer om jag finner ett svar.

Tack för att du tar del av mina reflektioner.

Vad har du själv för åsikt?

Har nyss kommenterat ditt inlägg, Miracle, vilket fick mig att tänka på uppväxtsituationer, kärlek (och brist därpå, stackars ungar ;( och allt möjligt, vilket gjorde mig en smula nedstämd.)

Ditt citat fick mig plötsligt att inse hur priviligerad jag är.

Ars Armandi (Har en benägenhet att falla för latinska citat) betyder "Kontsen att älska"

Jag har som barn blivit "investerad i". Högt älskad av familj och varma släktingar på flera håll. Jag har fått en fruktansvärt fin barndom, vilket har gjort mig till den starka och sega oxe jag faktiskt är. Med fel och brister: Morgontrött så in i bomben och en riktig nattuggla, lat ibland och vid vissa tillfällen en äkta sur, grinig och provocerande menshäxa. Med total nollkoll på vad allt vad ny teknologi innebär, ett riktigt stölpskött ;)

 Har dessutom, som pricken över i:t, svårt för det här med gränser vad gäller festande. Hamnar jag på "fel fest", kan jag rent ut sagt, bli aspackad. Pinsamt, men dessvärre sant... (Säger det igen: Må inte mina barn eller elever läsa detta... ;)

Dessutom tar väl de fysiska lagarna också ut sin rätt när Bea, 165 cm och 59 kg, intar sig samma mängd öl som sina manliga vänner i 80-90-100-kilosklassen.

Hur du än försöker, lilla Bea, kommer du alltid att vara kvinna.

Bara att acceptera...

Nåväl. Här och nu har jag blottat alla mina svagheter. Mina fel och brister. Vem som helst kan gå in på min blogg och läsa det jag har skrivit; Om hur ofullkomlig jag är...

Tråkigt, alltså.. Det vore ju himla kul att få ta sin fullbordade plats på Herrens, Guds allsmäktiges högra sida och säga att "allt jag gör i livet är fullkomligt."

Tyvärr är jag inte riktigt där än, men jag återkommer, kära vänner, när jag är perfekt ;)

Jag fick inte fram mitt budskap här, den röda tråden hölls inte. Jag återkommer... ;=)

Av söta bloggväninnan Nettis (Se länkar) har jag fått den stora äran att ta emot en award. Tusen Tack, Nettis! ;)

Jag lämnar den vidare till sju fina bloggvänner och vill på detta sätt tacka för att Ni skriver bra och tänkvärt och för att ni ger mig många sköna stunder framför datorn på kvällarna. Jag vill också tacka för Era kommentarer, de värmer! ;)

En award innebär naturligtvis heder, men också förpliktelser ;)

 Du som fått denna award uppmanas att göra följande:

A. Kopiera awarden.

B. Länka personen som har gett dig den.

C. Berätta sju fakta om dig själv.

D. Ge awarden till sju bloggare och länka till dem.

E. Lägg en kommentar i deras blogg om att de har något att hämta.

Nu kommer alltså sju fakta om Bea, från Beabloggar:

1. Min son kom till världen som en liten kanon. ;=) Jag krystade ut honom på mindre än tio minuter.

2. Jag har besökt förintelselägret Auschwitz och denna resa kommer för alltid att prägla mina värderingar.

3. Jag mår dåligt om jag inte får röra på mig en stund varje dag.

4. Jag har storlek Small på kläder, men 39 på skor (Står med andra ord stadigt på jorden;)

5. Jag är inte aktivt kristen, men kristdemokrat, och tror att vårt samhälle kommer att finna en stabil grund på våra varma värderingar.

6. Jag har friat till min man -inte tvärtom! :)

7. Jag är övertygad om att det vi ser i livet bara är toppen av ett isberg. Döden är inte slutet och vi är där vi är av en viss orsak.

Än en gång; Tack, Nettis för awarden! ;)

Förresten... De som fått min Award är: (Se länkar)

Alessandra, Viveca, Ingrid, Miracle, Tina, Dina och Elinor. 

 Dessa är de närmaste i min bloggvärld, förutom Gubbfan, och han är med all sannolikhet noll intresserad av dylika ting... ;)

Åter igen tyst i huset. En sovande familj; tid för eftertanke för mig. MIn familj kom för någon timme hem från LL-Arena med stora smail på sina läppar: FBK-seger! Själv är jag totalt oitresserad av hockey. Jag har aldrig varit det minsta intresserad av bollsporter över huvud taget. Jo, tennis. Jag spelade tennis som ung (eller man ska väl säga yngre...;)

När jag gick i skolan på det ljuva 80-talet var det mest bollsporter som gällde på gympatimmarna. Eftersom jag inte gillade detta, gillade jag inte heller gympa (idrott, som det heter nu). Det dröjde rätt lång tid innan jag insåg att jag faktiskt är intresserad av idrott. I min uppväxt har jag dansat, friidrottat, ridit och spelat tennis.

Jag har i princip alltid tränat på något sätt och mår dåligt om jag inte rör på mig. Det betyder alltså att jag faktiskt är idrottsintresserad (Nu kommer jag in på genusperspektivet igen; rår inte för det...) För mig som ung var idrott/gymnastik, som lektionerna hette då, synonyma med bollsporter, vilket jag var/är helt oitresserad av och som en följd av detta ingen större begåvning ;=)

Fotboll, bandy, hockey...liksom inte alls min grej. Basket minns jag också att vi ofta pysslade med. Och volleyboll. Vilken plåga för en som inte alls förstod syftet med att springa efter en boll!!! ;)

Det gläder mig att höra att gympa/idrottslektionerna ser annolunda ut nuförtiden. Idrott är ju så mycket mer än bara bollsporter; Uppmuntra också dessa intressen, ärade idrottslärare!!! Som jag uppfattat det är det också det ni gör.

Sov Gott i natt.

Tjejerna ser på film, myser under varsin filt och äter chips. Ser att klockan redan är tolv, vilket inte är ett dugg konstigt i min värld en vardagkväll, men tjejerna är nog trötta så ögonen ser i kors... De har studiedag imorgon, så de får sova ut...

Gabbe & jag har tagit oss en skön bob-promenad nu på kvällskvisten. I snöyran. Mysigt. Relationen mor-son är verkligen speciell. Naturligtvis relationen mor-dotter också; vi är ju så lika, Elli och jag, vilket ibland kan leda till konflikter på ett helt annat sätt än när man hanterar ett barn av motsatt kön.

Som "en av varje" är de ju ändå ensamma i sin roll i familjen. Här känner jag igen mig i min roll som ensamdotter. Min roll i syskonskaran, eller snarare brist på syskonskara har naturligtvis prägtat mig. Jag känner ganska snabbt igen andra vuxna ensambarn, vi är på ett speciellt sätt. Jag fick aldrig konkurrera med någon. Hade min självklara roll i alla fall.

Saknar syskon nu, som vuxen. Har dock utvecklat relationer till människor i min närhet, som nog närmast kan likna den kärlek man kan tänkas känna till en syster eller en bror.

Jag undrar om blod verkligen är tjockare än vatten? 

Nog skulle du älska ett adopterat barn lika mycket som ett du själv burit? Eller?

Sov Gott.

Det har varit en konstig dag idag. Meningen var att min arbetsdag skulle bli tidig, men då min närmaste kollega var sjuk och inbokad på möten, ryckte jag in i hans ställe och det hela slutade med att jag lämnade skolan vid sjutiden på kvällen.

Astrött när jag kom hem, efter typ 18 timmars bussresa dessutom, men min naturliga klocka gör, att jag trots detta nu är pigg. Ska ändå ta mig rejält i kragen och krypa till kojs snart. Fast det lär väl knappast komma som någon överraskning när jag påstår att jag inte är någon kvällstrött typ som längar efter kudden när natten kommer smygande ;)

Imorgon får Elli hit en dörs tjejer som ska ha filmkväll. Två av dem sover över, de har studiedag på onsdag, så jag får huset fullt, so to say...

Nu känner jag verkligen tröttheten i ögonen, så jag önskar Er alla en riktigt god natts sömn !!! ;-)