Tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer. Glad är jag också för de mail jag fått under dagen via Facebook på det tema jag skrev om igår. Att tappa gnistan, söka kraften inom sig.

"Du är tuff som öppet vågar stå för sådana här tankar" skrev en vän. Ett av syftena med det jag skriver är naturligtvis att få skriva av mig. Men jag skulle göra det i en privat dagbok om det inte fanns ett annat syfte också. Jag känner så här ibland. Så är det. Det är en del av livet att känna sig kraftlös emellanåt. Kanske finns det någon därute som "läser min tankar." Som kanske kan få styrka av att upptäcka att det finns fler som går ner i svackor emellanåt, det är inte det minsta konstigt. Det finns säkert de som går genom livet som på räls, men jag tror knappast att de är många. Och när man har mörka tankar, tror jag att det underlättar att få det ur sig. Att gå och dölja kräver så enormt mycket kraft. Visst, man behöver inte gå så långt som jag som skriver ut det på nätet, men man kan ju öppna sig för någon i alla fall. Jag tror att det hjälper att prata om saker och ting.

Sedan är detta ett sätt för mig att trotsa den gamla idén om att det är "fult" att må dåligt. Det är "fult" att bli psykiskt sjuk. Nu är ju inte jag psykiskt sjuk, lyckligtvis, men det stör mig att psykisk sjukdom fortfarande betraktas som något skamligt. Den som är manodepressiv eller schizofren har lika lite bett om sin sjukdom som den som fått cancer eller hjärtinfarkt. Eller öroninflammation eller vad tusan som helst. Inget att skämmas för. Men drabbar sjukdomen det tankemässiga är det "fult". Varför?!

T o m utbrändhet betraktades som skamligt att tag. När jag var gravid med min son; det är nu tio år sedan, blev jag sjukskriven i sex veckor. Gravid, konstant illamående, med en tvåårig dotter hemma och ett ganska krävande jobb som högstadielärare, som jag var då. Stora klasser, svårigheter som naturligvis finns i ´samhället och självklart även i mina klasser osv. Efter mitt första samtal med min barnmorska ansåg hon att jag behövde vila, vara hemma några veckor för att samla kraft. Jag var rätt slutkörd, so to say...

Hade inte kommit så långt att jag betraktades som "utbränd" men jag hade börjat min vandring på den stigen.

När jag sedan kom tillbaka var det ingen som frågade mig varför jag varit borta, vilket jag upplevde som konstigt. Jag vet att mina fd kollegor menade väl och var rädda att jag skulle bli ledsen på något vis, eftersom det som sagt betraktades som "fult" att bli utbränd, och det var fint gjort av dem att inte vilja genera mig.

 Men så frågade plötsligt en av assistenterna på skolan: "Var har du varit, Bea? Jag har inte sett dig på flera veckor."

Och hon gjorde mig jätteglad. "Jag är gravid, har mått illa och har varit helt slutkörd så jag blev sjukskriven" svarade jag. För det var ju sanningen. Inte det minsta konstigt, tyckte jag. Varför skulle jag behöva skämmas över det?

Så mår jag dåligt, tänker jag stå för det. Jag tänker stå för mina svarta tankar och är tacksam för att mitt bloggande och mina underbara vänner med den kan hjälpa mig att må bättre.

Sov Gott<3

Livet går upp och ner och just nu är det ner. Håller på att samla kraft. Den kraft som fanns där för bara för några år sedan. Styrkan som inte längre finns kvar. Jag behöver styrka, kraft och energi. Som ung tror man att man ska klara allt. Inget är omöjligt, liksom. I Värmland säger vi "Det ordner sig och ordner det sig inte så kvetter det."

För mig har det aldrig funnits begränsningar. Allt Du vill kan Du göra. Du kommer dit du vill om du bara kämpar. Fast det kan ta tid och det kan bli tufft. Men vill du så kan du.

Numera vet jag inte. Känns som om jag tappat både i styrka och mod. Livets hårda läxa har lärt mig att begränsningar finns. Och positive thinking; Dina kom och hjälp mig!!! Livet i allmänhet... Det känns bara segt. Jag känner mig kraftlös och urlakad. Jag har ingen energi, ingen motivation. Jobbigt. Jag går ner i mina svackor emellanåt, men det gör vi väl alla. Kan inte vara på topp jämt, liksom. Men det här sätttet jag tänker på, det har jag inte tidigare haft... Det där att "Äsch, jag orkar inte, det går inte, det struntar vi i för det är för jobbigt..."

Det är inte Bea, det är långtifrån Bea. Men, som sagt, livet går upp och ner. Och just nu är det ner. I min svarta värld finns det just nu inget som jag klarar av eller orkar och min värld är fullproppad av begränsningar.

Kan jag få se ljuset i tunneln någonstans? Jag vet att jag är bortskämd, i-landsproblem som heter duga, men jag måste få skriva av mig.

Jag går ner i svackor ibland, vänner, inget att oroa sig för, jag tar mig upp igen, jag behöver bara få ut det. För att få ordning på, sortera, mina tankar. Och jag vet att ingen annan än jag, jag, jag, jag kan ta över de prövningar jag ställs inför. Jag måste ensam genomlida mina utmaningar, kan inte ringa efter Lena eller Leif, för att de ska gå igenom dem åt mig.

Jag har tappat i styrka. Har tappat i energi, livsglädje, allt. Men så här blir jag ibland. Inget, som sagt, att oroa sig för. Imorgon är en annan dag. Men för tillfället är det f-bannat trögt...

Sov Sött, Vänner

Spännande att se hur lätt man kan bli utnyttjad. Och tragiskt, naturligtvis, att det finns så mycket girighet hos folk. Jag har ju tidigare berättat att jag hamnat i ett amerikanskt nätverk på Facebook som gett mig flera nya vänner och tycker det är jättekul att chatta med, och lära känna människor från andra kulturer.

En av mina nya vänner har skickat flera meddelanden till mig, vi har samtalat och hon ville lära känna mig. Från Mexico. Kul, spännande, intressant. Tills idag när hon skrev att hon behövde pengar och kom en historia med bakomliggande orsaker. Usch, tvi och fy!!! säger jag bara för falska vänner. Undrar om det är guldhalsbandet jag bär på Facebookbilden som lockar dem till mig, eller bara själva vetskapen om att jag bor i ett "rikt" land. Visst; empati och välgörenhet i all ära. Men falska vänner ger jag ingenting för!

Jag är bakvänd, bak- och fram. Nattmänniska, tycker om hösten. Underligt när man ska tycka om sommar, sol och stränder. Ja, fast det gör jag väl också. Det är bara det att jag är en alldeles för rastlös själ för att bara ligga som en padda på beachen och inte göra någonting. Härligt några dagar, sedan blir det bara segt. När det är så här varmt måste man ju bara iväg till stranden, man orkar liksom inte med hettan hemma. Dessutom är det ju kul för barnen att bada. Elli åker numera oftast själv med vänner, men Gabbe är fortfarande för liten för det.

Men idag har Gabbe varit hos Gittis & Calle, så det blev ingen strand för mig. Fast det var mest en plåga; kände att jag behövde göra ett ryck med dammsugaren genom huset och när jag kom i rörelse i hettan svettades jag verkligen så det rann... Drog av mig kläderna och gick omkring med dammsugaren i bara underkläder. Det var ju bara för tursamt att ingen kom förbi och såg mig genom fönstret. Gå omkring och dammsuga i bara BH och trosor; snacka om rubbat!!! Men är det olidligt varmt så är det! =)

Sov Sött Alla Fina!

Min dotter har åkt iväg några dagar med en kompis och hennes familj till deras sommarstuga. Råkade (tjuvlyssnade inte!!! ;) höra delar av dotterns och kompisens telefonsamtal och jag tänker inte- över min döda kropp!!! lämna ut något av det jag hörde dem prata om, men jag kan istället berätta om egna minnen från den tid då jag var i min dotters ålder.

Sommaren mellan sexan och sjuan. å, vilken underbart rolig tid! Hela högstadietiden upplevde jag som otroligt spännande; man började så smått träda in i vuxenlivet... det var som om en helt ny värld öppnade sig, den värld man som barn inte hade den ringaste aning om att den överhuvudtaget fanns.

När jag gick ur sexan, alldeles innan sommarlovet, började vi gå på partyn, jag och bästa kompisen Lisa. Partyn innebar att ett antal tjejer; fyra-fem stycken och ett lika stort antal killar, träffades hemma hos någon, lyssande på musik, dansade, åt chips och drack coca cola. =)

När kvällen började bli sen lekte vi lekar för "stora barn". En av dessa innebar att vi släckte ner överallt (partyt var oftast på över- eller undervåningen, föräldrar fick hålla sig på "den andra".) Sedan gömde sig tjejerna och killarna fick leta i mörkret. När killen funnit en tjej fick han göra vad han ville med henne. Vi var ju så unga, så det hela var mycket oskyldigt, men vi tyckte att det var jättespännande!

Lisa och jag fick oss en varsin pojkvän på ett av partyna, en varsin bror. De var från Norge och skulle flytta tillbaka dit under den kommande sommaren, så våra relationer var inte särskilt långvariga, men ack så intressanta!!! Första gången man skulle kyssa någon; hur skulle man göra, liksom?! Vi pratade länge och väl om det här innan, jag och Lisa, och när det väl hade skett var man väl i himmelriket!!! :)

Rolig tid, och här är alltså min dotter nu. Och drar fram gamla minnen hos mamma. ;)

Sov Gott, Alla <3

Hittade gamla alster i en låda. Som barn var jag fruktansvärt mörkrädd, tyckte inte om att gå och lägga mig. Hualigen!!! Bar med mig denna nattliga ångest till unga vuxenår. MIn rädsla satte jag, någon gång under gymnasietiden tror jag, ord på och det lät som följer:

Det är när natten den kommer som tankarna maler

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

När tystnaden skriker och mörkret sig sänker

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

För andar som dansar för minnen som plågar

För livet jag hastigt går förbi

Så ensam i natten jag våndas och vakar

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

Numera vådas jag inte av mörkrädsla eller skräck för spöken. Men jag bär fortfarande med mig detta frö. Denna skräck jag en gång känt. Jag går inte till sängs klockan tio direkt. Fast med tiden har man ju istället lärt sig njuta av denna underbara frid; detta lugn som natten kommer med.

Hoppas Du sover gott och tidigt inatt. Det gör förmodligen inte jag...

• Riksdagsval Värmlands län, plats 24
• Landstingsval Värmlands län, plats 20
• Kommunval Karlstad, plats 10

(Försökte kopiera loggan men det gick inte, det... =)

Här ska det va en fin liten vitsippa :)

Politik med Hjärta <3

God morgon Bloggvärlden!

Skriver jag tio över tio på förmiddagen, men jag har semester, så jag har nyss vaknat. Brukar aldrig ha tid att skriva förrän på kvällen när allt lugnat ner sig, men idag väntar jag på att väninnan som jobbat natt ska vakna för vi ska åka med barnen och bada.

Kärring börjar man bli, med rätt att gnälla. (Citat Dina). Så det tar jag mig rätt till. Gnällt över kylan har jag gjort när det var vinter, så nu gnäller jag över värmen när det är sommar. =)

Ärligt talat längtar jag efter regn nu. Det är skönt med sol, men den här enorma hettan tröttnar jag på efter några dagar. Svårt att sova på nätterna och man blir trött på dagarna. Det enda vettiga man orkar roa sig med är att fläska på stranden och det tröttnar i alla fall jag på efter ett par gånger. Hörde att dödligheten ökar ganska rejält för KOL-patienter och psykiskt sjuka. Det sista tyckte jag var underligt, förstod aldrig riktigt förklaringen till det. Kanske ökar självmordsbenägenheten i extrem värme?

Nåväl. Jag har tröttnat på stranden, men kommer åka dit ändå i brist på annat...

Ha en trevlig dag!