Hej alla fina bloggkamrater!

Imorgon ska min dotter laga middag åt oss; hon har fått med sig en hundring för att köpa lök och potatis och jag hoppas på en god omelett. :)

Sedan blir det lite yoga för mig. Har kommit igång med min träning igen efter utmattningen och nu känns allt bara bra- förutom de där kilona som klistat sig på min mage och min rumpa som förlorat sin spänst ;), men det blir nog bra till slut, det med. Antar att det gäller att skilja på problem och problem.

Har för övrigt påbörjat min behandling mot dessa kliande eksem jag går och drar på. Och jag har upptäckt hur de uppstår: Satt härom kvällen och kliade på vänster arm. Helt plötsligt började det blöda. Ett litet sår hade uppstått för att jag kliat sönder skinnet. Detta sår blir större för var dag som går pga av klådan. Och har jag otur, blir såret infekterat. Då ser det ut som om jag har finnar, på hela kroppen, trots att jag uppnått den ålder, då man för länge sedan borde ha lämnat detta stadium.

Jag kliar sönder mitt skinn och det blir till röda, hemskt fula prickar.

Hm... jag har påbörjat min kortisonbehandling mot detta; om det nu är en svampinfektion, eller stress, eller jag vet inte. Min läkare konstaterade bara: "Du har eksem" och så fick jag behandling i form av kortison.

Undrar bara varför jag bär på dessa kliande eksem.

Bra att veta, liksom... Så att jag kan undvika det i fortsättningen. Är det katter, eller kanske karlar? =)

Skämt åsido. ;)

Sov sött, Alla Vänner (och Ni som inte är det kan hålla Er vakna natten igenom! :-)

Jag pratade härom dagen om det här med slump/predestination. Jag har haft mina teorier, men idag kan jag nog säga att jag fick ett än tydligare svar. Eller rättare sagt: mina teorier verifierades. Jag har hela tiden trott att det finns en orsak till allt som sker. Dessvärre uppfattar man sällan detta syfte förrän långt efteråt.

I höstas, sa jag till min bästa väninna i samband med något jag inte nu känner för att vara mer tydlig än så här med, att: "Det känns som om jag är färdig nu. Det är fullbordat och jag har gjort vad jag skulle."

Min väninna fattade inte alls vad jag pratade om, och det visste jag knappt ens själv. Hade bara en klar och tydlig känsla av att "det är färdigt, nu är det dags att gå vidare."

Hörde idag något som gjorde att jag mer eller mindre trillade av stolen. Orden ekade i min skalle "Det är fullbordat nu"  samtidigt som jag ansträngde mig till det yttersta för att hålla masken och inte verka helrubbad. Det är möjligt att jag är helrubbad. Men helt säker på att det finns något mer än det vi ser. Och jag tror knappast att vi går där vi är av bara en slump.

Har tränat ikväll. Fy f-n vad jag har saknat endorfinet!!! Som utmattningspatient får man ju inte träna, det sägs att utmattade kroppar inte riktigt funkar som friska; istället för att bli piggare av att träna, blir man i detta stadium bara tröttare. Jag vet inte, men jag gjorde som jag blev tillsagd. Promenera kan man dock göra, så det har jag gjort.

Men nu anser jag själv att jag är på G att bli frisk, så ikväll har jag tränat. Måste få lite fason på det här döfläsket jag går omkring och drar på. Det känns verkligen i kroppen att jag slappat till mig. Tre kilo har jag lagt på mig under min sjukskrivning. Förvisso spelar väl inte kilona någon större roll: jag kan inte påstå att jag är någon stor kvinna, men jag vill ha dem på rätt ställe. När fläsket på magen börjar hänga över kjollinningen spyr jag nästan. Eller när man börjar tappa musklerna i rumpan, så rumpan hänger platt i höjd med knävecken!!! :-) 

 Nej, det är definitivt dags för mig att köra igång med min träning igen.

Sov Sött, Alla!

Jag är visst på skrivarhumör... Tror jag gjorde tre inlägg igår och känner mig redan sugen på att skriva. För mig är det ett behov. Det är viktigt för mig att få mina tankar på pränt. Min dröm är ju att en gång bli författare, men tills vidare kan jag ju leka att jag är det :-) och blogga för Er, mina vänner. Det är så roligt att Ni läser. Jag tackar för respons, både här och på Facebooksidan!

Idag har det varit en skön dag. En bara vara-dag.

Meningen var att Gabriel skulle ha varit på kalas på Boda borg, och jag hade tänkt tillbringa tre timmar där, som chaufför. Men tyvärr blev födelsedagsbarnet sjukt- trist för grabbarna, men jag tackade inte nej till att få en mysdag här hemma.

Som sagt: Jag går upp i tjänst fr o m nästa vecka, så det gäller att ta vara på helgerna nu. För mig kommer detta innebära att jag i den mån jag kan ska försöka få till fler bara vara-dagar. I det läge jag befinner mig nu, njuter jag, som sagt av ensamheten. Att bara gå och pyssla. Jag har inget alls intresse av vare sig tillställningar, bjudningar eller krogen. Och så här tänker jag låta det vara. Tills jag tröttnar på det. Skrev igår att jag nog kommer sakna ensamheten på vardagarna när jag går upp i tjänst och skämtade om att sjukskrivningen har gjort mig till en enstöring. Något ligger det nog i det, allvarligt, och så får det vara. Som sagt, tills jag tröttnar på det.

Jag är trött på att ändra på min person för att försöka passa in i någon slags mall, som i själva verket inte finns.

"Du mår bara bra av att komma ut. Träffa folk."

Visst gör jag det och jag känner själv vad jag behöver och när jag behöver det. Och på helgerna borde man kanske bjuda hem folk på middag, gå ut och svira eller ta en fika med sina vänner.

Jajemensam, det kommer jag säkert göra när jag känner för det. Men inte en sekund innan. Den här lördagkvällen kommer jag att ägna åt att nu laga kvällsmat åt min familj. Sedan tänker jag vika lite tvätt. Det är så skönt att bara vara...

Kanske skriver jag senare <3

Ojojojoj, vad jag skriver idag! Är uppenbarligen på skrivarhumör! :)

På yogan, där jag börjat träna går också ett antal f d kurskamrater från stresshanteringskursen jag gick i höstas. De är förvånade över hur snabbt mitt tillfrisknande skett, efter utmattningen jag fick i höstas, och vänner som de är: måna om mig, och rädda att allt gått för fort för mig.

Jag har (allt är relativt- och bakslag inträffar säkert;( ) rest mig ur det svarta jag upplevt på rekordtid. Många som råkar ut för utmattningar hamnar uppenbarligen i detta stadium i åratal. Och nu blir jag rädd själv; måste verkligen ta det lugnt...

Men jag må säga att det var svårt för mig, att falla under ytan under alltför lång tid. Jag har alldeles för många älskande och älskvärda människor omkring mig. Intelligenta, för övrigt. Fattar, liksom, vad det är frågan om;  full förståelse för hela situationen. Här vill jag först och främst nämna Gittis. Miraklet har också dragit ett jättestrå för mig. Och Lena. Underbara Lena- vad vore jag utan dig? Det finns några andra också, men de bloggar inte, så jag säger inget mer. Men en handfull personer har burit mig i höst. Med gemensam styrka. Det sägs att en fjärdedel av alla depressioner (min läkare ansåg förvisso inte att jag hade någon depression, men jag kan inte påstå att jag mått bra) slutar i självmord.

 Så j-a illa har jag mått!!!

 Jag hade gett upp gnistan, men den har kommit tillbaka. Och relativt fort. Jag antar att jag inte hade en suck. Inte en chans att ge upp livet. Det fanns för många själar omkring mig, som stöttat, genom allt det svarta. Och jag kan väl inte annat än säga att jag är en fruktanvärt lyckligt lottad människa. Nu kommer våren igen, och jag (eller Ni) har rest mig. Med lust och fägring stor.

All Värme till Alla Er som funnits där. :)

Nästa vecka går jag upp i tjänst. Jag har inga problem med mitt jobb, men jag kommer att sakna ensamheten. Jag har vant mig vid att gå här med kissarna, och vardagarna när jag är här helt för mig själv är bara ljuvliga. I tre månader var jag sjukskriven; det var bara jag och mina katter. Förvisso har jag telefontrakasserat ett antal människor; men allt har varit på mina villkor. Vill jag prata, gör jag det. Vill jag inte, pysslar jag med någonting annat.

Under fyra veckor har jag jobbat några timmar i veckan- det har funkat; och, som sagt, att vara lärare är det bästa jobb jag kan ha. Men jag har lagt till med konstiga vanor, och ensamheten blir nog det allra svåraste för mig att släppa. Jag har nog blivit en enstöring under min sjukskrivning. Trivs alldeles utmärkt bara i mitt eget sällskap, och kan tänka mig att det blir lite tufft... den där anpassningen till att ha folk runt sig hela tiden.

Jaja. Nu måste jag handla fredagsmys...

Vi hörs! ;)

...Tar upp tråden igen från mitt inlägg igår.

Jag tror att världen skulle vara en bra mycket enklare plats att leva i om vi alla var lite mer öppna. Vi öppnar oss ogärna om våra små sår, trots att jag tror att vi skulle må bra mycket bättre om vi gjorde det.

Är detta ett medfött mänskligt drag, månn tro  (har tydligen varit så i alla tider) att sätta på sig en mask, lägga till med en fin fasad, trots att insidan rämnar? Och jag frågar mig bara: varför?

Så mycket energi, som kan läggas på vettigare saker, måste ju gå åt till att bara dölja.

Jag är väl likadan själv, antar jag, men jag försöker att jobba åt motsatt håll, för jag är helt säker på att det inte bara gynnar mig, utan också andra.

Igenom masker av smärta, har vi väl alla till mans sett: förtäckt ångest, liksom igenom äktenskap som möglar. Likväl sätts den fina skylten upp. Allt blir ju bara fånigt; ändå fortsätter vi vårt spel.

Till vilken nytta?

...kände det så tydligt idag, trots att vi säkert får räkna med ett par bakslag, eller ja... med all sannolikhet får vi väl det.

Men solljuset idag var underbart. Efter det jag upplevt i höst känns det som om jag tagit ett trappsteg högre i livet. Stod vid bussen idag, på väg hem från jobbet. En okänd kvinna kommenterade vädret: "Vad skönt det är! Nu känns det verkligen att våren är på väg." Och jag bara log. Log över att få uppleva ännu en vår, att få leva igen! Att återfinna den förlorade Bea; hon som stack, som tappade gnistan.

Och jag ler åt alla dem som trodde att mitt utmattade tillstånd skulle vara för evigt. Som tycktes tro att jag helt plötsligt bara "ballat ur." Åt respektlösa och syrliga kommentarer: "Hur ska du kunna bli bra igen då?" Åt folk som aldrig tror sig kunna hamna i svackor, eller inte törs visa det, utan låtsas att "allt bara är bra, hela tiden." Det fattar väl vilket nöt som helst att livet inte bara är en dans på rosor; inte för någon. Eller höjden: "Förr fanns inte begreppet utbrändhet. Då kallade man det nervsvaghet."

Men nu kommer våren, ser ni. Och jag har återfunnit Bea.

Sov Sött, Alla