Vilken tur att den här skitdagen snart är slut.

Imorgon är det en ny dag, och en ny vecka.

Jag känner mig stressad upp till tänderna. Helger är ofta hemskt hektiska. Jag MÅSTE hitta på något sätt att få helgerna lugnare, annars kommer jag att bli galen. Jag har inte tagit mig iväg till gymmet på hela helgen, trots att det var det jag mest längtade efter. Det har varit fullt upp med andra saker. Städning, stortvätt efter kattungarna, kattleveranser och f-n och hans moster.

Katterna har kommit till bra hem. Det känns mycket bra. Två köpare var toppen, två var helt ok. Av de som katterna slutligen hamnade hos.

Mimmi är lite låg (kattmamman, alltså) men hon vänjer sig. Jag hade ett h-vete med att skiljas från Lilldagge, men jag vänjer mig också.

Jag är avundsjuk på folk som har långtråkigt. För mig går det i ett sjudundrande tempo. Tristess- vad är det???

Känslan av "överstimulans" jag senast kände i samband med min utmattning kommer smygande, liksom känslan av att jag vill vara ensam, inte ha folk omkring mig ständigt.

L-U-G-N efterlyses !!!

Jag är så ledsen. Den här gången gör det riktigt ont och jag vet inte varför egentligen. Det här är kattlivets baksida och jag vet att han bara är en katt, men det gör ont ändå.

Det gör alltid ont att skiljas från den man tycker om. Vare sig det är en människa eller ett djur, och jag tror inte att de som aldrig haft ett djur förstår hur jag kan känna så här. Alla som har haft det förstår.

Du lilla...

En av kattungarna, den jag kände mest för. Alla andra sålde jag relativt friktionsfritt och jag hade bestämt mig för att inte ta dem till mig. F-n, f-n, f-n!!! Nu står jag här likväl, med tårar som rinner.

Det blev så speciellt med honom delvis pga en incident jag inte vill berätta om här, och delvis för att han är så himla mysig, han är så lik pappan, som jag har kvar lyckligtvis. Älskade Dagge!!!

Och så tänker jag på Mimmi... undrar hur det känns när alla hennes ungar plötsligt försvinner, trots att jag vet att hon är en katt- och det här är tidens gång.

Jag är ingen robot, jag är en människa med empati och känslor. Jag kan känna med andra och för andra, och jag kan känna smärta för andras skull, om det så "bara" är ett djur. Det är jag ju glad för egentligen, det gör mig mänsklig och oförmögen att skada, om jag inte absolut måste.

Men just nu gör det ont.

Och jag är så ledsen...

Jag är en höstmänniska, jag.

Tycker det är underbart att den är på gång; ljuvlig och färggrann.

Åååå, för myskvällar och stearinljus, rusk i måttlig mängd och vackra dagar med hög och fräsch luft. Lååånga, never ending promenader. Jag har aldrig varit någon sommarbrud egentligen, fast det är ju en speciell årstid, det där, med lediga långsamma dagar och sol och bad. Visst, det är skönt det med. Fast våren och hösten är det allra bästa. 

Idag hämtade de hem en tredje katt, och spekulanter var här på den sista. Min absoluta favorit. Skulle jättegärna behålla honom (Mårten), men man kan ju inte ha hur många katter som helst och jag har ju hans pappa, Dagge, som är min Älskling bland de tre stora.

Vi har Dagge, som egentligen är Gabbes, och Mimmi, dotter till min halvbirma Tessan som försvann förra hösten och Tessans syster Sotis. Mimmi är också en pärla, snäll som få, lugn lättlärd och duktig. Liksom mån att göra rätt på något vis. Hon hör direkt om tonfallet i min röst blir negativt, om hon gör något jag inte gillar, och tittar storögt på mig. Sedan gör hon inte om det misstaget (fast det kan ju bli nya)...

Hon är verkligen vår alldeles egna katt, född i min garderob, så jag har format henne så gott man någonsin kan forma en katt. Och hennes mamma, som fostrade henne var ju också min, så Mimmi är helt och hållet en Beakatt. Hade jag varit katt hade jag med all sannolikhet varit en Mimmi; ja, det måste ju bli så, eftersom hon är "min produkt". Hihi... fast det där med lugn stämmer inte på mig, tror jag.

Jag vet inte om jag är så lättlärd, alla gånger heller, i vissa fall kanske, men definitivt inte vad gäller teknik. Där är jag helt blåst. Fast jag har lite "duktig flicka" över mig (på gott och ont), jag har en stark strävan att göra rätt, även om det kan bli galet emellanåt. (Intentionen är dock alltid god!!! =)

Mårten är den av de fyra bröderna som blev mest lik sin pappa, det är väl därför jag blivit så förtjust i honom. Usch, han försvinner imorgon, om spekulanterna vill ha honom. ;-( Mimmi är mamman. Jag vet inte varför jag har ett så speciellt gott öga till Dagge, antagligen för att hela han varit så speciell som katt. Så otroligt kelig och kärlekskrank, han var otroligt vilsen när vi fick honom. "Tuttade" på mina ögonfransar när jag sov och ville alltid vara nära. Han var inte helt rumsren, vilket inte var kul, men jag "pottränade" honom, så nu sköter han sig utmärkt. Han har gjort många konstiga saker under sin tid hos oss (roliga och mindre roliga), han utmärkte sig verkligen, mycket olik andra katter på flera vis, så jag har fäst mig rejält vid honom, Dagge-äsklingen.

Nu två skönsjungande brunetter. =)

Lena Ph har jag alltid gillat, inte Carola, vet inte varför. Det borde jag ju göra eftersom jag fått höra flera gånger att jag är lik henne och man borde ju gilla människor som liknar en själv!!! Men jag tycker inte alls det själv, mer än kroppsformen, vi är väldigt lika i kroppen. (Vi är i alla fall inte för smala, hahaha!!!) Lustigt var bara att när jag läste hur lång hon är, såg jag att hon är tre cm längre än jag, vilket jag blev förvånad över, då jag hört att hon är väldigt kort.

Hmmm... hur kort är jag då? :(

Läste förresten att hon förlorat vårdnaden om sin son i en vårdnadstvist. Vad fruktansvärt att vara mamma och bara ha sitt barn varannan helg, det skulle jag aldrig klara av!

Mamma är mamma, och för mig är barnen det viktigaste i livet. Rent generellt tror jag män och kvinnor skiljer sig åt här. Många män flyttar ifrån sin kvinna och blir därmed utan barnen pga av diverse omständigheter, kanske byter stad eller så, kanske flyttar till en ny kvinna.

Detta finns inte på min karta. Finns inte en enda man i världen som skulle kunna komma före mina barn. Hur stark kärleken än var. Det finns inte ens som tanke för mig. Skulle barnen inte gå ihop med en ny styvfamilj, skulle kärleken få vänta.

Mamma är, som sagt, mamma.

Jag följer en blogg om en ung kvinna som lider av en prykisk sjukdom: hon är manodepressiv- och skriver hemskt öppenhjärtligt och intressant. Det viktigaste av allt är att hon tar bort skynket framför detta många försöker dölja, och därmed blir hon inte längre "skamlig". Hon är klok och rolig och berättar om hur dagarna ser ut för henne på en psykiatrisk avdelning.

Förr i tiden försökte man gömma psykiskt sjuka människor. Det var fult och smutsigt.

VARFÖR???

Varför betraktades det som fult att ha åkt på en sjukdom?

En sjukdom ber ju ingen om, eller? Blir man sjuk i själen eller kroppen- vad är skillnaden?

Har man självförvållat dragit på sig den ena, men inte den andra, kanske?

Tror inte det. Det är med all sannolikhet varje människas högsta önskan: Att hålla sig frisk och må bra.

Fortfarande finns vissa spår av att det betraktas som fult att ha ångest, fobier osv. Men det känns som om det här med ganska raska steg håller på att ändras.

Personligen har jag ingen psykisk sjukdom, lyckligtvis, men jag har vid ett par tillfällen i livet drabbats av depression med kraftiga inslag av ångest.  Det var ett ruskigt otäckt tillstånd och jag skriver här och nu, liksom den här tjejen med bloggen, för att vi ska våga vara lite mer öppna om dylika saker. Det är alltså mitt syfte. Drar man bort skynket, liksom, så ser ju omvärlden att... jaha... Ser det ut så?

Ja, det är inte vackert, det är inget roligt tillsånd, men det är inget som måste gömmas. Egentligen. Ska de som är fula på ytan gå och gömma sig också då, eller?

Hade man betett sig grisigt mot någon annan människa, stulit, mördat eller så... ja, en sådan situation vill man ju inte visa upp. Det borde man ju gömma och skämmas över. Men att man mått dåligt psykiskt, jag säger ordet igen P-S-Y-K-I-S-K-T, dvs själsmässigt... Smaka på det: Det är inte så farligt egentligen. FYSISKT är kroppsligt, är det ett skamfyllt ord?

Svar nej.

Alltså borde inte psykiskt vara det heller. Eller?!

Det väcker upp många tankar, att gå på en kompis begravning. När det är någon jämnårig... livet är så orättivst och vi strävar efter balans och jämvikt, men det finns ju inte och det hela känns så ofattbart. Man är fostrad att dela lika; du får en godis, jag får en och den tredje kompisen får en. Man förväntar sig på något underligt vis att livet ska fortsätta så. Trots att man vet att det inte är så det går till.

Jag tänker inte skriva mer om begravningen än att den var hemskt fin, mycket pga att Magdalena själv varit med och planerat den. Hon var så stark, jag beundrar henne verkligen. En fin och godhjärtad människa.

"Det kunde lika gärna varit jag"...

Tanken är inte helt främmande.

Vad skönt det är att bara må bra. Känner att jag har en sådan harmoni i livet just nu. Fast det ska man kanske inte säga, peppar, peppar. Men jag mår bra. :)

Håller på med kattaffärer och det känns helt ok. En sak kändes fel, men det rättade till sig, lyckligtvis. Och så har jag börjat jobba efter sommarlovet och det känns bra, det med. Vi har inte fått "hem" några elever än, men jag har fått nära kollegor som jag funkar bra med. Det är sååå viktigt det där, vad man har för folk omkring sig. Att omge sig med "fel" människor är ett jättebra sätt att bryta ner sig själv på. Om man nu är sugen på det. Det behöver inte jag vara rädd för, i alla fall, att jag ska bli nedbruten. Å andra sidan är jag noga med att poängtera att det inte finns några människor som är "fel" egentligen. Alla är ju olika och vi klickar olika bra med olika personer. Det är som min kloka dotter sägar: "Det är tur att alla tycker olika, så att det finns någon åt alla". Det är som med "gamla" ex: Det är inget fel på just den mannen och inget fel på mig heller (ja, inget grundläggande i alla fall... hoppas jag!!! =), men tillsammans passar inte just han och jag. Däremot kan han vara en toppenman åt den kvinna som tar fram hans bästa sida, vilket inte jag lyckas med. Och jag kan vara djävul eller ängel beroende på vem jag interagerar med. Så är livet. Finns inget svart eller vitt och den perfekta människan finns bara i drömmar. Eller... kanske inte i mina; hualigen för att möta en perfekt människa- om det ens så bara är i drömmen. Då skulle jag lägga benen på ryggen och springa.

Utmaningen att få in träningen i min vardag när jobbet drar igång kvarstår. Men jag ska få till det. Det har jag bestämt och har jag bestämt det så blir det så. Så det så.

Min dotter och jag var ute på långpromenad igår. Det är trist att bara gå omkring vårt område, så har jag gott om tid, tar jag bilen någonstans och promenerar där jag kan se lite nya vyer. Igår tog jag med Elli till Marieberg. Det området tycker jag nämligen är Karlstads vackraste, alldeles vid Mariebergsviken, och med sina många gamla hus. Det vilar "lite gamla tider" över området. Och jag älskar gamla hus! Att promenera vid vatten är för övrigt inte bara vackert, utan också rogivande. Man mår bra vid vatten. Ja, i alla fall jag. Vatten har en lugnande och läkande effekt.

Jag bodde på Marieberg ett tag för åtta år sedan. Den lägenheten var helt fantastisk, man ska inte ångra något (det är föga konstruktivt) men är det något jag ångrar i livet så är det att jag sade upp den där underbara lägenheten. Ett stenkast från Mariebergsskogen, som är mysig att strosa omkring i, och bara något kvarter från vattnet.

Men men... Livet tog en annan vändning och jag bodde inte kvar i området ensam med mina barn, utan jag blev sambo på Stockfallet. Och det var en kul tid det med. Stockfallet är så otroligt barnvänligt, så det var ett bra ställe att bo på med små barn.

Igår drogs i alla fall jag (och drog med dotra) till underbara Mareberg på promenix, och vi gick tillvår gamla lägenhet och smygtittade lite diskret, utifrån vägen. Och så lustigt: I samma veva jag stod där, utanför mitt gamla sovrumsfönster mindes jag. Jag mindes något som legat i glömska länge, men känslan kom fram igår.

Känslan av... ja, näst intill panik. Jag hade nämligen grava sömnproblem under den tiden. Och när jag låg i det där sovrummet och hörde klockan ticka, det var varmt och jag öppnade fönstret på glänt och hörde måsarna skräna utanför... kunde jag nästan uppleva det som om jag skulle kvävas. Väggarna i rummet "trillade över mig" och jag kände mig instängd. Jag var enormt stressad över att jag bara låg där, sömnlös, för jag visste ju hur horribel morgondagen skulle bli med bara ett par timmars sömn i ryggsäcken. Och det blev en ond spiral av det, så till slut blev det här med sömn totalt skräckfyllt för mig. Jag visste att jag bara skulle ligga där och våndas, ja, det var riktigt jobbigt. Jag sov i genomsnitt två-tre timmar per dygn under en period.

Den känslan hade jag glömt, den skräckfyllda nattvakan och dagar av trötthet så det kändes ända in i märgen; nästan förlamande emellanåt... fram till idag, när den bara föll över mig när jag stod där på Marieberg, utanför det gamla sovrummet.

Uppmuntrande nog kan jag säga att trots att jag ibland har problem med sömnen, kan jag inte jämföra det med hur det var då, för åtta år sedan. Jag har kommit ganska långt med det, faktiskt. Härligt: ;-) Jag har helt enkelt blivit mer avslappnad i hela min person. (Fast det finns alltid mer att jobba på).