Det är viktigt att ta det här med olyckor och dylikt på allvar, har jag förstått.

Har man varit med om en bilolycka till exempel- även om man hade änglavakt, får man en chock i högre eller lägre grad, och sedan måste man bearbeta det här, annars kan det få konsekvenser rent psykologiskt. Att man inte vill köra bil exempelvis. Jag älskar i nuläget både att köra och åka bil, men man vet ju aldrig hur man reagerar senare.

Att åka bil=avkoppling för mig- och särskilt skönt är det när jag lyxar till det och åker bil ensam. När jag mått dåligt har bilkörningen varit en terapi för mig- jag lugnar genast ner mig bakom ratten. Skulle kunna tänka mig att jobba som lastbilschaufför, faktiskt. Bara köra och köra. Lyssna på musik och ha det gott i mitt eget sällskap. Ibland önskar jag att jag hade ett ensamjobb, så att jag skulle få chansen att längta efter att vara social. Tyvärr får jag sällan det, eftersom jag har folk runt mig i princip konstant. Jag funderar på att börja busspendla till jobbet igen (Nu samåker vi; det är alldeles för dyrt att ligga på vägen och köra alla dessa mil ensam- dessutom rent idiotiskt ur miljösynpunkt. Egoistiskt och idiotiskt. Ibland får jag intryck av att många människor inte tycks ha försått att den här jorden har vi lånat av våra barn, och det är fruktansvärt korkat enligt min mening att förstöra mer än nödvändigt.)

När jag busspendlade fick jag den här underbara ensamtiden helt automatiskt, en och en halv timme per dag. Mina kollegor som också pendlade, kände mig och visste att jag helst ville ha hela dubbelsätet för mig själv, så att jag kunde sitta i lugn och ro och bara vara i min egen värld. Filosofera lite grann. Stora Skräcken är när någon ytlig bekant man inte alls känner för att sitta och kallprata med, kommer och sätter sig bredvid och börjar tjata om väder och vind. Svårt för dem kanske att förstå att de där minuterna på bussen är dyrbara för mig, då de kanske är de enda minuterna i ensamhet och ro jag får på hela dagen, och det känns ju hemskt oartigt att be dem gå därifrån. "Hörru du, jag vill sitta för mig själv så du får gå någon annanstans." Kan vara stötande. :/

Jag är så fascinerad av människor som inte kan läsa kroppsspråk; sittar man och stirrar frenetiskt ut genom fönstret på bussen medan någon tränger sig in på sätet bredvid ... Ska det vara så svårt att inse att den här personen (den förstnämnda) inte känner för att vara social just här och nu?

Den här förstnämnda personen kanske inte alls är intresserad av att föra ett samtal med den som kommer och tränger sig på över huvud taget. Personligen måste jag hushålla med min energi. Och jag är med all sannolikhet inte ensam.

Jag är väldigt kort mot grannar nuför tiden också. Säger bara "hej" och går. Jag vill inte vara oartig, men man hinner inte med att babbla och umgås med allt och alla- då skulle man inte få göra annat.

Jag väljer ut pärlorna bara- och till dem vill jag ge allt jag har. Man behöver inte vara omtyckt av precis alla människor. Jag tycker inte om alla, så alla behöver inte tycka om mig. De får tycka precis vad de vill om mig, och jag får tycka precis vad jag vill om dem- fast jag tänker inte göra dem illa för det. Jag respekterar dem; att de är som de är, trots att inte just jag tycker om dem.

Bara måste citera en klok Voltaire här: "Jag håller inte med om din åsikt, men jag är beredd att gå in i döden för Din Rätt att framföra den."

(Nu menar jag iof sig inte att jag önskar att alla ska framföra sina åsikter om just mig till mig, men vi har rätt att tycka, känna och tänka precis som vi vill. Och vi har rätt att säga det/skriva det. Däremot har vi inte rätt att kränka en annan enskild person.)

Och nu tillbaka till den där berömda röda:

För min del resulterade älgkrocken igår i att jag blev mycket tankspridd under dagen, ödmjukt tacksam över livet och jag gick omkring med en inbillad hjälm runt skallen; hade svårt att ta in intryck och kände mig spänd i huvud, nacke och rygg. Jag är fortfarande stel i ryggen och nacken.

Jag fick en chock för några år sedan i samband med en anhörigs plötsliga dödsfall. Det dödsfallet tog mig hårt, och även om jag ältade det mycket med mina kära vänner fick det konsekvenser för mitt psykologiska mående. Jag tog det inte på allvar riktigt, det där med att jag faktiskt var riktigt ledsen över att min älskade morbror dött så hastigt och under så fruktansvärt tråkiga omständigheter, utan jag körde bara på.

Inte bra. ;-(