När min dotter kommer ut ur duschen i morgonrock med sitt långa, burriga, mörka hår kan jag bara inte låta bli att tänka på Julia Roberts. (Hon är lång och smal, också, för övrigt!!!)

Så där, jättelika är de... i morgonrocken... ser min Elli ut just nu. :-)

Vilken smörig härlig låt.

Den här filmen såg jag (och AAAALLA andra) när jag var ung. Oooo, Richard Gere... så stilig. Å nu när jag såg honom upptäckte jag att han börjar bli gammal. Tragiskt bara att lika många år se'n sist, måste det ju gått för mig. :// (Eller? Vore ologiskt om tiden stannat och jag fortfarande är lika ung som då, på 80-talet...) Deprimerande, hmm...

Råkade komma över lite värmländsk rockabilly... och jag är riktigt impad!

Wild Rooster

Wild Rooster are:
Stefan Jägermyr - Lead Vocals, Rhythm Guitar
Kim Amberg - Lead Guitar
David Sundqvist - Drums
Lars Wermlund - Bass

Hela veckan har det varit alla fel på allt. Och alla. I princip alla utom på mig, så klart. Återigen... jag lär mig aldrig, helt otroligt; 40 år och står fortfarande som ett frågetecken när jag plötsligt upptäcker att ilskan till stor del visat sig grundad i mina hormoner. Ooops, PMS. Premenstruella störningar.  Fru Röd gör entré som vanligt utan att jag haft koll på det, koll på att det är den tiden nu i månaden. Den tiden då jag ALLTID är extra känslig och arg. Trött och less på allt och alla. (Ok... inte riktigt alla ;-)

Men de flesta gör fel, tänker fel, är orättvisa mot mig, uppskattar mig inte. Jag bara sliter och kämpar och ingen är det minsta tacksam för det. Det är ruskigt synd om mig och jag är naturligtvis facit för vad som är rätt och fel, för självkritik saknas totalt.

Jag måste dock berömma mig själv för att jag mitt upp i detta faktiskt mognat tillräckligt för att inte låta mina hormoner förstöra några relationer.

Jag har med all sannolikhet sårat många med min ilska genom åren. Genom att leva ut griniga åsikter och bittra tankar- många gånger åt fel håll.

Men jag börjar lära mig att behärska mitt humör.

Vilken styrka! :-) Den är ganska nyvunnen, faktiskt, det har varit MYCKET värre.

Jag lärde mig en hel del genom att se någon jag tidigare känt, totalt och ohämmat leva ut så väl ogrundad svartsjuka som själviska snedvridna och verklighetsfrämmande egotankar bland annat gentemot mig.

Det var så illa styggt att jag i den stund jag blev kallad både det ena och det andra, bara bestämde mig för att aldrig någonsin nedlåta mig till att bete mig så där. Personen i fråga ter ju sig enbart tragisk och patetisk. Eller tragikomisk. Så där pinsam så det kryper i skinnet på en så till den milda grad att man bara måste skratta åt det hela.

Jag tycker synd om den här personen och vill henom (finns mig veterligen ingen objektsfom av hen men jag skriver "henom " iaf... för jag vill inte avslöja hens kön... har ingen anledning eller avsikt att fläka ut personen i fråga så här rätt ut i cyberrymden) inget illa.

Det hela blev bara ruskigt pinsamt och jag tar bara ett kliv bort helt enkelt.

Sååå: Jag börjar lära mig att tygla min ilska. :-) Känns gott faktiskt.

Och vet ni vad... Jag är inte det minsta bitter heller längre.

Det finns ingen anledning, är på tok för destruktivt för att slösa bort sin dyrbara tid och energi på sådant.