Vaknade kl 0600 av att mobilen spelade. Men inte med den vanliga segheten, utan med en fruktansvärd obehagskänla i hela kroppen, med centrum i magen. Hjärtat dunkade skitsnabbt och jag var kallsvettig. Efter bara ett par minuter kände jag vad som var på gång; fick rusa in på toaletten och få ur mig det jag ätit under gårdagen, samma väg maten kommit in. Bakterier förmodligen. Höll på med denna djävulska syssla under hela förmiddagen och var under senare delen av dagen totalt utpumpad.

Beträffande gårdagens inlägg "Ensam eller stark?" vill jag nämna en sak apropå att vara lillgammal. Gittis var en av mina favoritmänniskor under min barndom. Och är det fortfarande. Tillika mina barns (Jag blir galen på allt Gabbes tjat: Kan vi inte åka till Gittis?!)

"Jo, kanske"

"&¤G(#%(&%%¤"

Som ovanstående lät det senast idag, för jag svarade "kanske" när Gabbe ville åka dit idag och Elinor hade träning, vilket betyder att hon inte skulle kunna följa med. Men vi åkte naturligtvis inte, med tanke på att jag kräktes imorse. Riktigt så taskig är jag inte...

När jag var barn var Gittis vuxen, fast jag ansåg att hon var min väninna :)

När jag var väldigt liten gick vi på stan tillsammans. Minns du det, Gittis? Jag hade gjort mig så fin, hade en liten kappa på mig och tyckte att jag var värsta donnan!!! Visst var den röd, den där kappan?

På tal om ensamhet... jag älskar dessa ensamma stunder. Har sagt det förut, flera gånger. Vid datorn, när de andra sover. Naturligtvis tycker jag hemskt mycket om att umgås med andra människor, men jag har också ett jättebehov av stillhet. Det kanske hör ihop. Som Yin och Yang.

Denna stillhet krävs för att jag ska orka ge och ta. Av andra människor. Jag är heller inte alls rädd för ensamheten. En helt oplanerad helg är bland det bästa jag vet. Då får jag gå omkring och dona i min egen takt. Reflektera, filosofera. Bara ha det skönt. I det samhälle vi lever krävs ju, som vi vet, rätt rejält laddade batterier.

Avslutar med ett citat, tyvärr utan källa;

"Den som inte njuter av sitt eget sällskap har heller ingen anledning till det."

Jag är ensambarn. Det har påverkat mig ganska mycket i livet.

Arv eller miljö? Vad är det som formar oss till de personligheter vi som vuxna har? Förmodligen en blandning. Dessutom spelar den egna viljan naturligtvis en rätt stor roll. Jag tror att man är ute på farligt vatten om man skyller allt på sin uppväxt. Du har själv makt att bestämma över ditt liv. Du har möjlighet att välja.

Men- likväl är uppväxten enormt betydelsefull för en människas framtida identitet och personlighet. Man pratade om "Tabula Rasa" på 70-talet, då jag var barn. "Det oskrivna arket". Som nyfödd kommer du till världen som ett oskrivet blad. Föräldrar i synnerhet och omgivning i allmänhet skriver sedan ner sin historia på detta vita blad.

Som sagt, min lott i livet var ett endabarns. I tio år var jag dessutom ensamt barn i min släkt (sedan fick jag en kusin) vilket måste ha präglat mig och min personlighet.

Enda barnet- Ensam eller stark? skriver Pitkeatley/Emerson. Boken beskriver ensambarn som lillgamla, ansvarsmedvetna och pålitliga. Men också bortskämda och självcentrerade. "De undviker konflikter, har svårt att ta kritik och kräver uppmärksamhet."

Lillgammal var jag som barn. Umgicks helst med min mormor och mognade nog ganska fort. Ansvarsmedveten och pålitlig? Ja, i allra högsta grad. Har jag lovat nå'nting, går jag genom eld för att hålla detta löfte. Bortskämd och självcentrerad? Ja, tyvärr. Fast det har blivit bättre med åren. Fattar inte hur min man stått ut med mig under alla dessa år. Nu, framför allt sedan man själv blivit förälder har man ju mognat och kommit till insikt om en hel del, men som ung vuxen var jag nog en ganska svår människa att leva med (det sägs för övrigt att ensambarn är starkt överrepresenterade i skilsmässostatistiken). Krävande och med fruktansvärt höga krav på allt och ingenting.

Fast det har varit en rätt tuff väg att gå. Alla resurser under min uppväxt har lagts på mig. Har därför kanske svårt att inse pengars värde, eftersom jag som barn aldrig var utan. Å andra sidan ställdes det krav. Jag placerades i fokus; allt hängde på mig. Det var viktigt att prestera, fanns ingen chans för mig att "smita undan." Det fanns ju bara jag.

Egocentrismen har stundvis legat mig i fatet, mitt minne från mitt liv som ensambarn. Å andra sidan har jag som liten fått så mycket kärlek, så det räcker för hela livet. "Enda barnet, ensam eller stark?"

Förmodligen båda. Och jag älskar ensamheten. Lugnet, stillheten. Trivs alldeles utmärkt i bara mitt eget sällskap och har inga problem att fördriva tiden när det bara är jag. Det är tvärtom något efterlängtat. Kanske är det ett arv från min tid som ensamt barn?

Min dotter håller på att skriva en låt. Hon har börjat och i mina ögon är texten ljuv poesi:

Vi var som gjorda för varandra & du var min bästa vän.

Men den tiden kommer aldrig, aldrig mer igen.

Du sudda’ ut våra minnen som om dom aldrig funnits där.

Och du glömde dina ord: Du skulle alltid finnas här.

Du tog all plats i mitt hjärta men nu är det tomt…

Aldrig någonsin, har kärlek gjort så ont. 

Visst är hon duktig?!

Vad lustigt att man har påverkat så. Elinor är också en skrivarfascist. Hon är verkligen sin mors dotter i många avséenden...

Idag har jag gjort bort mig så det räcker för hela veckan!

Jobbar ju som lärare på en liten gymnasieskola i Värmland. Ska under det kommande läsåret undervisa i samhällskunskap i en ny grupp, vilket känns lite spännande; nya elever, bäst att göra gott intryck. Jag tycker naturligtvis att samhällskunskap är ett fruktansvärt viktigt och intressant ämne, men jag är medveten om att alla mina elever kanske inte delar samma uppfattning.

Och så sägs det ju att man inte får "en andra chans att föra ett första intryck".

 Därför hade jag noga förberett mig och planerat för denna den första samhällstimmen med den nya gruppen. Som jag var bombsäker på skulle infalla nu på tisdag kl 9.00

Har även pysslat  med introduktionssamtal i en annan klass under dagen och var helt inne i dessa. Kl 12.00 tog jag lunch och beslutade mig, då vädret var så vackert, för att ta mig en skön promenad. Åååå, jag promenerade och det var så soligt, varmt och skönt. "Tror jag går till ICA och köper med mig en kycklingklubba till skolan." Ännu mer promenad, och så tillbaks igen.

När jag närmar mig skolan börjar några elever ropa: "Där är du!!! Var har du varit??!!"

"Vem pratar de med?" tänkte jag och sneglade lätt diskret bakom axeln. Ingen bakom mig. Konstigt.

Väl framme vid skolan fick jag höra att en hel grupp bestående av 27 elever stått och väntat på mig och vår lektion i samhällskunskap. Jag hade tagit miste på tiden!!! Ve och förbannelse, hela skolan var naturligtvis involverad i sökandet efter den bortsprungna läraren. Fyyyy, så pinsamt!!!! Må jag få en ny chans på onsdag, när jag träffar dessa elever igen, att göra ett gott första intryck!!! Och jag som verkligen hade förberett mig så noga...

Skiiiit!!! Pinsamt så det skriker om det. Vem lyckas med något dylikt, förutom jag?!

Ögat måste väl ändå va människans allra vackraste kroppsdel?

Den del av kroppen som i princip är totalt oförändrad hela livet igenom. Medan håret grånar och skinnet fåras är ögat ändå detsamma. Jag glömmer aldrig min gamla Mormors blåklintsblick när hon låg på dödsbädden. Trots att kroppen var totalförstörd efter ett antal stroker (hon kunde varken äta eller dricka de sista dagarna i livet, snacka om ångest...) var ögat ändå sig likt, eller ögonen rättare sagt. Lika blåklintsblå. Fast de hade förlorat sin gnista, av naturliga skäl.

"Den som inte kan gråta av hela sitt hjärta kan heller inte skratta"

/Golda Meir

Sitter och funderar lite över begreppet personkemi. Vad är det egntligen? Vad är det som gör att man dras till vissa människor, som man kan öppna sig för totalt och som samtalen flyter på hur smidigt som helst med, som man kan skratta, skrika och gråta inför utan att det är ett dugg konstigt, medan det med andra bara blir kantigt och konstlat?

Jag antar att du känner det ganska omedelbart.

 Den här människan trivs jag med. Eller motsatsen. Vi har helt enkelt ingenting att säga till varann. Inte för att jag tycker illa om dig på något vis, men du och jag är inte på samma våglängd. Med all sannolikhet känner du likadant.

Man kan ju tro att det är likheter som för oss samman, men så är det inte enbart. Jag har ett ypperligt exempel i Leif, en av mina allra närmaste vänner. "En grinig tråkmåns". Den etiketten satte jag på honom efter vårt första möte. Vi skulle jobba tätt ihop under det kommande läsåret och Leifs bild av mig var inte heller den positiv. Vad ska vi med denna till? Flamsiga, tramsiga nippertippa.

Var det inte så, Leif?

Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck sägs det. Första intrycket är ofta tämligen bestående. Men så är det inte alltid. Tråkmånsen visade sig med tiden vara riktigt rolig och jag antar att Tramsmaja också har sina allvarliga stunder. Uppenbarligen stämde vår personkemi, men jag har ingen aning om varför. För särskilt lika tror jag inte att vi är.

Och så har fröken Bea lärt sig en läxa. "Man ska inte döma hunden efter håren." 

Mina små änglar sover över hos Gull-Britt och Morfar ikväll.

Vet ni vad förresten; Gabbe o Elli?

 Noam och Joel har fått hem sin lilla katt!!! Hon heter Selma, är 13 veckor, grå och jättesöt!

När barnen varit hos Morfar har vi vilat upp oss. Ätit kyckling, och jag har faktiskt passat på att jobba lite. Lärarjobbet är nog inget vanligt jobb. Jag undrar om jag efter dessa år skulle klara av ett "vanligt" jobb. Mina egna intressen och arbetet hakar nämligen i varandra, så ibland kan det faktiskt vara svårt att skilja på jobb och privatliv. Exempelvis har jag nu introducerat bloggskrivandet som ett alternativt sätt att skriva, för mina elever.

Jag är ju också historielärare. Och historia är ett av mina största intressen också privat. Var går gränsen mellan arbete och fritid?  Ni politiker där uppe som vill införa en vanlig 40-timmarsvecka för lärare har inte den ringaste om vad ni pratar om. Läraryrket är ett kreativt jobb, vi är inga nine-to-five-människor som kan spotta ur oss idéer på kontorstid. Sedan när kontorstiden är över, då får vi gå hem och inte tänka på jobbet mer.

???!!!

Hjälp, säger jag bara. Att undervisa och motivera kräver inspiration, kreativitet. För oss lärare. Annars blir det hur platt och tråkigt som helst. Det är svårt att säga "Jag jobbar som lärare." Det gör jag inte bara. Jag är lärare. Det här är mina intressen. Jag älskar att skriva, läsa, fördjupa mig i historia och all möjlig litteratur. Fast det kanske jag bara ska göra under mina 40 timmar/ vecka. På plats på min skola. Sedan får jag gå hem och byta identitet. Och intressen.

Tänkte egentligen skriva om något helt annat, men jag blev lite upprörd, så jag får återkomma imorgon.

Sov gott!