Bloggvännen Viveca har startat en stafettnovell och jag har backat upp. Vi har påbörjat skrivandet och skulle tycka att det vore jättekul om någon vill hänga på och skriva en snutt.

Skriv i kommentarsrutan på Vivecas blogg (Se länkar; Viveca. Gå in på inlägget stafettnovell.)

Du kan skriva anonymt om du vill, men vi blir så glada om du skriver!!!

;)

Apropå Skottland:

"Vad har du under kjolen, Knut?"

Vilken dag jag haft!!!

Som vanligt en plåga att komma till liv vid sextiden. När jag väl hade lyckats med det och skulle ta en snabbtitt i väskan för att se om allt var med upptäckte jag att plånboken var borta. Bara några minuter kvar tills bussen skulle gå, snygg planering. Var ju tvungen att ha plånboken eftersom busskortet ligger där. Men nej. Plånboken hade flytt sin kos. Sprang runt som en skållad iller i huset och letade överallt, men fann den inte. Japp, då hade stadsbussen redan gått. Och ingen plånbok. Min söta dotter erbjöd sig att låna ut två 20-lappar till bussen.

Men snälla nå'n, jag ska sex mil tur och retur, resorna kostar en hel förmögenhet! 43 kr per resa kostade dessa bussturer. Jag fick dessutom cykla ner till stan, eftersom jag missade stadsbussen.

När jag väl kom till jobbet visade det sig att jag heller inte hade mobilen på plats i väskan. Snacka om att va naken!!! Helt utan mobil, helt utan plånbok.

(Nu förstår jag varför jag skriver...det ger mig en viss distans till hela min bortskämda i-landssituation när jag själv läser det här. Det finns ju faktiskt större problem.)

Under dagen tyckte jag hemskt synd om mig själv, trots att jag insåg att jag själv var orsaken till att mina prylar var bortsprungna. Hittade dem dock under kvällen. Mobilen låg nerbäddad i sängen (jag har den som väckarklocka) och plånboken har jag farit land och rike runt och letat efter. Hittade den slutligen under ett bilsäte.

 Hade tänkt berätta om hur jobbigt det var för mig att cykla hem på eftermiddagen i regnet, men jag gör inte det. Som sagt; mitt skrivande ger mig en viss distans till mig själv och min livssituation. Man bör kanske skilja på problem och problem.

Sov gott i natt och länge imorgon! Underbara lördag...

Jag älskar att resa! Se nya vyer, uppleva nya kulturer, träffa nya människor. Ett resmål jag rekommenderar är Skottland. Skottland var verkligen precis så som man hade tänkt sig; gröna kullar, underbar natur, mysiga människor och hemtrevliga pubar. Dit vill jag igen!!!

Det är väl inget ställe man ska välja pga vädret, de brittiska öarna är regn och dis till allra största del. Men naturen...å, gudomlig!

På en av bilderna finns mina reskamrater. Egentligen borde jag kanske inte publicera en bild av dem på nätet utan att först fråga dem. Dessa människor är dock inte särskilt omständiga, och det är ju dessutom inga "farliga" bilder, så jag hoppas att ni har överséende, gamla kamrater!

Har hunnit med en hel del idag. Det tråkiga är, att jag hunnit med att få ont i halsen. Det roliga att jag varit med min grabb på hans skolstart och det verkade jättebra. Och att starten med min egen klass också kändes positiv. Så man ska inte klaga.

Joo, kanske lite. Igår klagade jag för bästa väninnan över att jag hade en konstig värk i käken. "Du kanske ligger och spänner dig och biter ihop käkarna på natten" menade hon. Just nu känner jag mig förvisso inte särskilt spänd, men man vet ju inte vad man pysslar med i sömnen. Fast förmodligen var det en infektion. Eftersom jag vaknade i morse med halsont.

Likadant vid varenda skolstart. Förkyld, eller träffad av andra bacillusker. Det konstiga är att jag aldrig blir immun. Har ju för sjutton jobbat som lärare i typ hundra år nu och borde tåla alla baciller som finns, tycker man. Men icke. Jag har alltid varit en klenis. En sugpropp för allehanda bakterier. Ända sedan jag var barn liten och tunn. Får väl satsa på orden.

"Liten på jorden, men stor i orden."

 Kanske något för en liten klenis som jag?

"Om hustrun syndar, är mannen inte oskyldig."

/Spanskt ordspråk

Jag ser nästan aldrig på TV:n. Mitt liv ränner på för fort för att jag ska ha tid med det. (Däremot är jag en snigel som kan sega bort timmar framför datorn.) Men idag, om några minuter, ska jag faktiskt se ett program som jag sett fram emot att titta på, som behandlar ämnet "Det okända". Jag är så fascinerad av övernaturliga fenomen.

Skolstart imorgon. För mina elever och mina egna två barn. Ska följa med grabben på hans upprop, kanske blir det sista gången, han börjar trean imorgon, min lille Plutt som håller på att bli stor. Tjejen börjar sexan. Då vill man naturligtvis inte ha någon gammal morsa med sig. På den skolan hon går går sexorna kvar i mellanstadielängan. Så är det inte överallt. På vissa skolor tillhör ju sexorna högstadiet. Min dotter sitter i en lite lustig sits; hon går på samma skola som hennes far jobbar. De ses varje dag hemma, och varje dag i skolan. (Det känns tryggt och bra för mig, jag vet ju att hon alltid har pappa att gå till om det skulle vara någonting).

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Nu ska jag slå mig till ro under en mjuk filt i TV-soffan och bara myyysa.

Kopierar en alldeles bedårande bild av Lille Plutten, när han verkligen var plutt, det är han ju inte längre, från Elinors blogg. Jag tycker att den är så fin. Den här sommarbilden får sätta punkt för sommaren och lovet.

Den här stunden är dygnets bästa. Saknar dock sommarlovet en smula, när jag kunde förlänga den här gudomliga stilla, lugna stunden hur långt som helst.

Jobbade som en liten blå ikväll, med gammalt arbete som blivit kvar sedan förra terminen. Jag avskyr att ha saker liggande kvar efter mig, så jag ville bara få det gjort. Nu är det en ny termin; nu väntar nya, spännande utmaningar. Nu vill jag fokusera på det som ligger framför oss. Jag blev klar i alla fall, med det jobb jag hade. Så det känns bra...

Har ändå haft tid att reflektera och läst en blogg som tog upp ämnet självförtroende. "Tänk på alla människor som kommer att korsa din väg under det kommande året" skrev hon.

Spännande och intressant. Ett nytt läsår ligger framför oss (i alla fall oss skolmänniskor och alla barn/ungdomar, som lärare tänker man inte i kalenderår, utan läsår, åtminstone gör jag det).

Ett nytt, vitt, oskrivet blad. Det gamla tillhör det förgångna. Nu är det upp till Dig och mig att skapa ny historia. Vi kan faktiskt göra vad vi vill. Och kanske, när vi ligger där på dödsbädden (HUUU; hemska tanke!) minnas just det här året som det allra bästa i våra liv.

Det är upp till Dig. Och mig.