Oj oj oj, vad nattugglan kan sitta uppe nu och nattsudda. Tänka, skriva, filosofera. Om hon är lite trött och seg nästa dag spelar ingen roll alls, ungarna sover ändå länge. Och nattugglan kan ta det lilla lugna.

Men, hjälp, snart är det slut med det! Snart åker armbandsuret på och väckarklockan fram! Ja ja, en dag i taget. På tal om katter som jag tidigare skrev om , så har ju detta djurägande också en baksida. Allt har en ände... (utom korven, den har två!)

Som vanligt bearbetar jag mina sorger och bekymmer genom att skriva och när en av mina Kåmor, som jag kallar dem gick över till andra sidan skrev jag naturligtvis en dikt.

Så det gör ont saknar jag dig

fast jag vet jag borde gråta

över växthuseffetkten

och över livets orättvisor

eller kanske mitt eget sätt att leva

Men jag är ledsen

jag har inte tid just nu

och tårarna är redan slut

för jag saknar dig så

lilla vän

Och mitt hjärta brast

när du lämnade mig

men jag lagar det nog

det har jag gjort förut

Fast det tar lite tid

och vi ses ju igen

i vår himmel

min vän

skrattar vi tillsammans igen

Lilla svartvita fyrfotade vän

ska du åter komma springande

när jag kommer hem

med nycklarna skramlande

 kring halsen

Och meningen med allt

förstår vi säkert se'n

min svartvita fyrfotade vän

Idag har ni varit duktiga, Håk och Pappa, med tapetseringen!

Jag är kattvakt igen åt mina bortresta släktingar, men den här gången sover vi inte över. Katten är som en liten farbror, ärligt talat. En gammal och go katt, fast lite rädd för barn. Så troget ligger han och väntar på mig på trappan när jag ska släppa in honom.

Var ute på cykeltur idag. Vid affären blev jag kattsjuk. Så där på riktigt. Blev nästan betuttad i den där lille missen. Eller, missan menar jag, det var en hona. Hon var nästan identiskt lik min Nisse när han var kattunge; samma täckning, samma pigga uppsyn. Så söööt! Hennes matte berättade att hon sovit i deras säng hela långa natten. Ajajaj, vad sugen jag blev på en till. Men mannen säger "stopp, två får räcka..." Hade jag varit ensam skulle jag kunna haft hundra. Eller kanske inte...tre-fyra i alla fall.

För tio-tolv år sedan var jag likadan med bebisar. Det är ett helt mirakel att jag inte har ett fotbollslag med ungar. Numera är jag helt nöjd med två underbara skolbarn, men det fanns en period i mitt liv (kring 25) då jag blev helt galen bara jag såg en bebis. När vännerna/kollegorna kom med sina småttingar var jag bara tvungen att hålla dem, kunde knappt slita mig...

Men det där "växte" liksom bort med åren. Undrar vad det beror på. Var det hormonerna i mig som gjorde mig galen efter att få yngla av mig, eller var det bara situationen, min egen familjebildning som gjorde mig sjuk efter ungar?

För tillfället har jag inte den ringaste längtan efter ett barn till. Jättekul att "låna" andras små godbitar, men för mig är tiden förbi. Nu väntar andra utmaningar! Nu känns det så himla kul att göra andra, mera "vuxna saker" med mina älskligar, imorgon ska t ex Elinor och jag åka ut och shoppa (om hon har tid efter fotbollsturneringen). Det känns som om vi har klivit ett steg vidare på livets stig.

Dessutom är det, om jag ska va riktigt ärlig, lite skönt att börja få tillbaka sin vuxentid. Livet är ju så mycket!...Fast en liten kissekatt till...det skulle ju inta skada! :)

Sov sött.

Älska dem du kan

Rör vid dem du kan nå

Låt de andra gå

Hänvisar nu till min arbetsblogg (Se länkar;Skollblogg) då jag har den stora glädjen att förena nytta med nöje. Se tidigare inlägg.

Jag vet att många av er läser/vill läsa. Och jag må väl säga att få nöjen är så läraorika samtidigt som de är absolut avkopplande. Man ökar snabbt läsförståelsehastigheten, vidgar sin ordförståelse och blir kort och gott, helt genom ett rent nöje, säkrare på det svenska språket. Språkbruk säger ganska mycket om en människa. Språkbruk och bildningsgrad är dessutom tätt sammankopplade.

Var så god! Skolblogg/Bea