Åååå, så gudomligt att det äntligen gått och blivit fredag. Innan jag körde mina barn till sin pappa respektive pojkvän för en stund sedan började jag verkligen må fysiskt illa av trötthet.

Hualigen, en assistent i en av mina klasser var magsjuk idag. Han och jag satt och pratade en del igår, vilket inte känns helt munter för mig idag (tycker naturligtvis synd om honom också).

Jag med mitt roliga immunförsvar :( men mitt illamående kom med all sannolikhet bara av slitenheten, det har gett sig nu, när jag varvar ner. Peppar peppar... Tänk att den här bloggen är en sådan medicin! Min hjärna har uppenbarligen lärt sig att här är det lugn och ro- här vid datorn mår jag bra.

Jag skrev böcker redan när jag var liten, egna små böcker, det var bland det roligaste jag visste att fantisera och fabulera. Jag gillade att leka med orden, satt gärna ensam där vid mitt skrivbord efter skolan... som en liten tant. Lillgammal.

Här hade jag skrivit något som jag valt att ta bort, med anledning av det kanske kan såra (det slog mig just) och såra folk är det sista jag känner för att göra, finns ingen anledning för mig att göra någon ledsen. Det handlade om bantning och tanter och var egentligen bara en grej jag och en väninna diskuterade apropå att vi kvinnor sminkar oss och står i, och vi undviker ju gärna i möjligaste mån rynkor (de kommer ändå, tyvärr).

Dock är jag imponerad av alla som fixat att ändra livsstil och byta bort dåliga vanor- det är inget annat än beundransvärt.
Jag konstaterade vidare att det är läskigt att tiden går så fort, nyss var man 20 och tyckte att 40-, 50-åriga kvinnor var tanter. Nu är det jag och mina väninnor som är dessa tanter, hualigen! ;(

På tal om läskigt (nu sitter jag bara och associerar hej vilt, uuunderbart slappt): Jag tar så fruktansvärt illa vid mig av att höra om barn i mina egna barns ålder som går hädan! Ja, vem gör inte det?

Läste härom dagen om Magdalena Graafs son, 19 år, att han gått bort under sensommaren. Anledningen till att jag inte visste det innan (man är ju förhoppningsvis inte helt avkopplad från omvärlden) är att Magdalena tydligen bett pressen att inte skriva om det, så inte heller jag med min lilla blogg (med all respektför denna stackars kvinna) tänker spekulera i dödsorsaken utan konstaterar bara att det måste vara det absolut grymmaste en människa kan råka ut för: att mista sitt barn. MYCKET BRA GJORT för övrigt ... av svensk skvallerpress, att visa respekt för den här familjen. Jag är JÄTTENÖJD med att jag inte fått läsa om detta dödsfall, för jag har inget med det att göra. Eloge.

Vilken stackars otursförföljd människa, den här Magdalena Graaf. Jag känner vekligen sympati för henne och önskar från hjärtat att hon tar sig igenom detta fruktansvärda på bästa tänkbara sätt.

Tänk att pengar, kändisskap och glamour kan betyda så otroligt lite när det kommer till kritan. Vi läser om dem i skvallertidningarna- men om sanningen verkligen ska fram skulle jag inte ens för en kort sekund byta ut det trygga knegarliv jag har i Grums/Karlstad mot hennes stjärnstatus. Inte för en kort sekund.

Man kan inte mer än äta sig mätt, hur man än försöker.

Hmmm... nog orkar jag fram till jullovet, trots allt, i mörkret.

Det är det här livet jag har valt.