Jag fortsätter på tråden nedan om "konstant lycka". På många bloggar läser man ju detta (och mig står det bara upp i halsen, finns inget fängslande alls i den typen av läsning) och i vissa kretsar är det så. Men jag tycker nog ändå att vi över lag blivit allt bättre på att vara öppna med våra bekymmer.

När jag väntade min son för snart 15 år sedan drabbades jag av utmattningsdepression (har varit där två gånger, fast andra gången var det "bara" utmattning).

Utmattningsdepressionen var av det lättare slaget, kom det att visa sig, jag blev bara sjukskriven i sex veckor men den perioden var i princip helt svart. Jag var jätteglad att vänta barn (det var typ det enda positiva) men jag orkade ingenting och graviditeten hade gjort att jag kräktes varenda jäkla dag. Mådde illa hela tiden i tre månader. Kunde inte käka antidepressiv medicin som de annars skulle ha satt mig på pga graviditeten heller. När jag sedan kom tillbaka till jobbet efter dessa sex veckor blev jag ledsen, för då var det mer tabu än nu (tycker jag) att prata om depressioner, så ingen utom EN (det minns jag jättetydligt) frågade varför jag varit borta från jobbet eller hur jag mådde. De gjorde det så klart av hänsyn till mig, vilket jag uppskattar, men jag uppskattade ännu mer den kvinna som frågade om mig och min sjukdomstid.

Detta tror jag har förändrats, i alla fall upplever jag det så. Att ha ont i själen är inte längre lika "fult".

Vidare (jag är nu tillbaka till det där för 15 år sedan) blev en annan kvinna jag känner också, en tid senare än jag, sjukskriven under sin graviditet. Jag frågade henne när hon kom tillbaka till jobbet hur hon mådde och nämnde att jag också varit sjuk ett tag när jag väntade min son, och började berätta om depressionen jag haft, varpå kvinnan i det närmaste blev förnärmad och klargjorde tydligt att hon MINSANN INTE HAFT NÅGON DEPRESSION, nej aldrig i livet! Hon hade varit sjukskriven av skäl som var kroppsliga, absolut inte själsliga!!!

...Och jag upplevde henne enbart som löjlig:

Vad är skillnaden på att bli sjukskriven av kroppsliga (fysiska) skäl och själsliga (psykiska)?

Bara ordet "psykisk" gör ju många livrädda. Nej, jag mår så bra psykiskt, men kroppsligt... det är ok, fysiskt "får" man må dåligt. Ha ont i halsen, foglossning under graviditeten eller bryta benet. Stuka foten eller ha blindtarmsinflammation. Men hualigen om själen drabbas!!! Bli deprimerad, ha ångest, drabbas av ätstörningar, sömnstörningar, tvångstankar, fobier eller beroendesjukdomar.

Det är inte lika rumsrent.

Själsligt/ tankemässigt är detsamma som psykiskt (de orden är mindre skambelagda) och den som drabbats av dessa sjukdomar/åkommor har bett om dem exakt lika lite som den som får livmoderhalscancer, hjärtinfarkt eller reumatism.

Jag förstår inte logiken här.

Verkligen inte.

Det tog en stund innan jag landade men när helgen är slut har jag fått ny kraft.

Jag mår redan bättre än jag gjorde igår.

Veckan som gick var intensiv och jag kände att slitenheten resulterade i illamående igår kväll, men jag har inte fått någon magsjuka så jag är nöjd. Peppar peppar får jag väl säga igen.

Hur livet är egentligen!

Luvcatz skrev i en kommentar nedan att det finns så många bloggar om mode och ständig lycka, och jag kan nästan känna att för dem som inte vet bättre blir ju dessa bara ett hån.

"Varför är inte jag så lycklig?"

Men livet ser inte ut så, inte för någon och den som låtsas att det är på något annat sätt ljuger. Det är liksom det som är själva innebörden i att vara människa; vi slåss mot sjukdomar och vardagsbekymmer och alla har sina svårigheter att ta sig igenom, det är ju inte himmelriket vi lever i. Med detta inte sagt att den här jorden kan vara en alldeles fantastisk plats att bo på- men bekymmersfritt är det inte.

Jag undrar egentligen varför det har blivit så i vår kultur.... Vi visar gärna upp en fasad av konstant lycka.

Perfekta liv med perfekta ungar och äkta makar, mycket pengar och en ständigt hälsosam diet och på det alldeles perfekta hem. Och lyckade jobb och lyckade vänner så klart. Fullt med lyckade vänner.

Buddhisterna ser ju allt lite annorlunda, livet är mycket lidande och deras mål är att upphöra återfödas till den här världen och istället uppnå Nirvana.

Så svart ser inte jag på jordelivet, förvisso, det är rätt kul här nere på jorden också, det är roligt att vara människa, men det är inte bekymmersfritt och definitivt inget tillstånd av konstant lycka.