Jag fortsätter på tråden nedan om "konstant lycka". På många bloggar läser man ju detta (och mig står det bara upp i halsen, finns inget fängslande alls i den typen av läsning) och i vissa kretsar är det så. Men jag tycker nog ändå att vi över lag blivit allt bättre på att vara öppna med våra bekymmer.

När jag väntade min son för snart 15 år sedan drabbades jag av utmattningsdepression (har varit där två gånger, fast andra gången var det "bara" utmattning).

Utmattningsdepressionen var av det lättare slaget, kom det att visa sig, jag blev bara sjukskriven i sex veckor men den perioden var i princip helt svart. Jag var jätteglad att vänta barn (det var typ det enda positiva) men jag orkade ingenting och graviditeten hade gjort att jag kräktes varenda jäkla dag. Mådde illa hela tiden i tre månader. Kunde inte käka antidepressiv medicin som de annars skulle ha satt mig på pga graviditeten heller. När jag sedan kom tillbaka till jobbet efter dessa sex veckor blev jag ledsen, för då var det mer tabu än nu (tycker jag) att prata om depressioner, så ingen utom EN (det minns jag jättetydligt) frågade varför jag varit borta från jobbet eller hur jag mådde. De gjorde det så klart av hänsyn till mig, vilket jag uppskattar, men jag uppskattade ännu mer den kvinna som frågade om mig och min sjukdomstid.

Detta tror jag har förändrats, i alla fall upplever jag det så. Att ha ont i själen är inte längre lika "fult".

Vidare (jag är nu tillbaka till det där för 15 år sedan) blev en annan kvinna jag känner också, en tid senare än jag, sjukskriven under sin graviditet. Jag frågade henne när hon kom tillbaka till jobbet hur hon mådde och nämnde att jag också varit sjuk ett tag när jag väntade min son, och började berätta om depressionen jag haft, varpå kvinnan i det närmaste blev förnärmad och klargjorde tydligt att hon MINSANN INTE HAFT NÅGON DEPRESSION, nej aldrig i livet! Hon hade varit sjukskriven av skäl som var kroppsliga, absolut inte själsliga!!!

...Och jag upplevde henne enbart som löjlig:

Vad är skillnaden på att bli sjukskriven av kroppsliga (fysiska) skäl och själsliga (psykiska)?

Bara ordet "psykisk" gör ju många livrädda. Nej, jag mår så bra psykiskt, men kroppsligt... det är ok, fysiskt "får" man må dåligt. Ha ont i halsen, foglossning under graviditeten eller bryta benet. Stuka foten eller ha blindtarmsinflammation. Men hualigen om själen drabbas!!! Bli deprimerad, ha ångest, drabbas av ätstörningar, sömnstörningar, tvångstankar, fobier eller beroendesjukdomar.

Det är inte lika rumsrent.

Själsligt/ tankemässigt är detsamma som psykiskt (de orden är mindre skambelagda) och den som drabbats av dessa sjukdomar/åkommor har bett om dem exakt lika lite som den som får livmoderhalscancer, hjärtinfarkt eller reumatism.

Jag förstår inte logiken här.

Verkligen inte.

 

sara

7 december 2014 02:27

I natt jobbar jag inte men det blir så när man har fått in dom rutinerna att det blir svårt och sova men jag klarar mig på rätt lite sömn. Jag läser beabloggar ialla fall ! :) <3<3 det finns ju inte mycket annat och göra ha ha !! :)) nej du tjejen dig sätter man sig inte på i första taget det är bra att du skriver om det här. Det är ett viktigt ämne , det är många som mår dåligt psykiskt i dagens samhälle !!!!!! kram sara <3

Beatrice F Wik

7 december 2014 06:21

Hihi =) Jag är exakt likadan!
Satt just o funderade över vilket jäkla stoplskott mer än jag som vaknar kl 6 en söndagmorgon???

Men jag har ju de här rutinerna, är van att gå upp vid den här tiden på vardagarna, så jag vaknar uppenbarligen nu också på helgerna. Klockan sex- så trevligt... Så jag förstår dig, om du är van att jobba på nätterna, det blir ju en vana.

Hoppas du sover nu iaf!!!

Kram kram

 

luvcatz

10 december 2014 21:14

Det är rädslan som driver de okunniga Bea :)

De döljer sina demoner i garderoberna eller ljuger för sig själva, det finns ingen logik - bara okunskap hos en del :)

http://luvcatz.bloggplatsen.se

Beatrice F Wik

12 december 2014 15:40

Det är nog sant du!
Rädsla och okunskap.
Kloka Luvcatz!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...