VAD jag älskar människor som törs sticka ut, göra på sitt eget sätt och säga vad de tycker även om deras åsikt inte alls stämmer överens med hur man "ska tycka".

Undrar varför man "ska tycka" på ett visst sätt i en viss krets, det blir ju tämligen falskt om man gör om sig till en annan person med andra åsikter än de man egentligen har. Och totalt ointressant. Så mycket bättre och mer spännande om alla säger vad de egentligen tycker.

På min förra arbetsplats var taket högt. Där satt vi och pratade om våra fobier och tvångstankar i ett personalrum som var det trevligaste jag någonsin varit i. Jag ska inte lämna ut någon här (när vi nu rör oss utanför det där personalrummet) men en sak vi kunde diskutera var exempelvis social fobi. En av kollegorna hade som ung lidit av detta och berättade hur han övervunnit det. En mycket stark människa. Jag hade min panikångest; kunde helt plötsligt börja svettas och bli yr i huvudet. En tredje berättade om .. ja- det tänker jag inte ens skriva ut här, med tanke på att det kan lämna ut personen i fråga, men det var inga konstigheter alls. För oss. Bara mänskligt och helt naturligt.

Man snacka om att man blir konfys när man kom till en helt annan kultur, där psykiska åkommer sågs som lite suspekt.

När jag berättade om min ångest och fick till svar att :"Ångest- det har jag AAALDRIG haft"

Va? Är du lycklig jämt?

"Jaa. Lyckligt förälskad sedan trettio år (fast alla egentligen visste att maken var otrogen), aldrig haft ett ekonomiskt bekymmer och barnen går det bra för, sååå bra"" (Också där har man förkunskaper men tiger också där still).

Ett härligt samtal jag sent glömmer är ett jag hade med en karl, som erkände att han tyckte pappaskapet var krävande. Han berättade att han tyckt det varit jättetufft att ha barn, och var glad att de nu var vuxna. Så ska man kanske inte säga till barnen, men hans ärlighet gentemot mig uppskattade jag otroligt mycket. Så där "ska" man nämligen inte tycka i vår kultur. Men han tyckte det.

Jag är rent allergisk mot alla dessa Facebookbilder ( ialla fall upplevde jag det så för ett par år sedan), där vi tävlar i lyckliga liv. Så allergisk att jag till slut la ner skiten. Synd, förvisso, jag har ju gott om vänner som är som de är också... Kanske skulle återuppta tråden och helt enkelt bara stänga av de där som lever låtsasliv.

De där låtsasliven är i min mening ren oärlighet.

Oärligt är inte att inte säga till en person att den har ful näsa bara för att man tycker det. Det är enbart social klantighet, Ingen vinner på att jag berättar för någon att jag tycker han är ful- vad ska han göra åt det, liksom?! (Och är jag så jäkla snygg själv som kan yttra mig så till en annan människa? Svar: nej.)

 Oärlighet för mig är att förställa sig. Att inte visa vem man egentligen är utan sätta upp en fasad som är totalt missvisande. Då har man ju ingen aning om vem man i själva verket är vän med.