Ena sekunden älskar jag den här tiden. Jag bara älskar den.

Mogen frukt. Den där fumliga tiden är sedan länge över. Nu står man stadigt på jorden.

Trygg. Folk får tycka och tänka. De får till och med prata- det där rår jag ändå inte på.

Barnen börjar bli stora. Jag har kämpat hårt- och det har gett resultat. Jag har gjort villa-volvo-mamma-pappa-barn, känner ingen stress att göra det igen.

What ever may be may be. Det som sker, det sker.

En helt amazing tid om jag ska vara riktigt ärlig.

Andra sekunden känner jag mig gammal, trött. Saknar den ungdomliga energin, energin jag aldrig någonsin trodde skulle sina. Viljan- som å en sidan kunde vara frustrerande, som ledde till sömnlöshet för min del, men å andra sidan också kunde vara en enorm kraftkälla. Den var irriterande ibland men också en stark drivkraft. Nu mera accepterar

 jag saker och ting mer som de är. På gott och ont.

Usch... jag minnns min gamla gymnasielärare. Jag tyckte om henne, såg upp till henne. Men jag minns henne som så gammal. Hon hade levt halva sitt liv, sin roliga tidsepok- som jag såg det då.

Nu är jag i hennes ålder.

Det gäller väl att ta fram den där gamla halvdruckna flaskan. Ni vet den där man kan välja hur man vill se innehållet på. Halvfull eller halvtom.

F-u-c-k. Jag är egentligen inte alls den där positiva typen. Men nu måste jag.

Min flaska är halvfull. Fortfarande mycket gott kvar. Det bästa.

Mina finaste luciaminne.

När barnen var små och lussade på dagis och i skolan; Det glömmer man nog inte i första taget. Så gudomligt sött!

Min son var på sitt första luciafirande som åttaveckors bebis. Hans syster var tre år och gick lucia på sin förskola, mitt starkaste minne av detta är dock febern och smärtan i mina sprängyllda bröst. Hade mjölkstockning i samband med detta och gick omkring som Dolly Parton med en bebis i famnen. Likblek, men på något vis var det så klart rätt mysigt ändå.

Nu ska jag iväg till kyrkan, alldeles snart och se Grums Lucia krönas. Jag tycker om det där, musiken, värmen, stämningen, det drar fram gamla fina minnen. Och så känner jag ju alla söta lucior tack vare jobbet.

Bilden ovan är ett minne för livet för mig. Det är jag och biskop Bengt Wadensjö. Bilden är från en av våra lokaltidningar  (Bea å biskopen, haha!!! =)

Jag var blyg, böjde ner blicken, det var jobbigt att titta ut i folksamlingen som stod mitt emot oss.

Min förebild var uppenbarligen Marilyn Monroe, det syns på håret. =)

Minnet är bitterljuvt; jag blev uttagen som kandidat till Värmlands lucia MEN JAG BLEV INTE LUCIA utan vi fyra som kom på delad andraplats fick snällt under hela firandet, som pågick i en veckas tid, gå två steg bakom själva Ljusdrottningen som jag minns kom från Kil. Hon var vacker med stora blå ögon och långt blont hår men det erkände jag aldrig för mig själv, då. Lucian skulle helst vara lång, dessutom, ledet blev tjusigast om den längsta gick först, med sin krona. Och det var definitivt inte jag. Det är i alla fall ett hemskt roligt minne. Det var stort för oss alla små jäntor. Jag var bara 19 år och vi blev krönta av biskopen (ja, t o m vi tärnor fick vackra silversmycken), vi lussade för Färjestadspelarna när de satt i bastun, smått berusade och jublande när vi barfota klev in hos dem och sjöng. Och vi sjöng i Värmlandsradion, på krogar, i kyrkor och all möjligt.

Nu är det dags att dra vidare.

Njuta av Årets Ljusdrottning.