Nedanstående dikt tycker jag, som sagt, är en höjdare. Gubbfan tyckte att jag skulle ta fram dem för mina elever, tonsatt. Inspiration, lust... Hur viktigt är det egentligen? För oss alla (inte bara pedagoger).

Själv är jag ju den typen av människa som lägger en jättevikt vid det det här sirliga; kreativitet, skapande, det är viktigt att det känns bra. Alla lärare är absolut inte likadana och detta finner jag faktiskt otroligt givande. Jag tror att vi behöver varandra, för att sluta cirkeln. Mina bloggande vänner och väninnor; hjälp, vad jag uppskattar er och våra gemensamma intressen... från hjärtat, det vet ni. Vi har funnit varandra tack vare vårt gemensamma intresse; att skriva. Fast livet vore ju lite trist om alla vore exakt likadana...

Hm, undrar om det är likheter som för oss människor samman? Eller fascinationen av en människa som tänker på ett helt annat sätt, men som respekterar mig och mina tankar i alla fall?

 Är det världens största myt att " lika barn leka bäst?" Eller dras vi till de människor, vars drag vi känner igen hos oss själva?

För stora likheter leder ju ofta till kollision: vi fightas om samma revir, vilket gör oss till rivaler, fiender. Vi slåss om våra roller. Jag vill ha den här rollen i den här situationen, starkast vinner. Sociologi är intressant, tycker jag. Samspel. Gruppdynamik, oss människor emellan. Under min första termin på lärarhögskolan minns jag att jag studerade detta, gruppdynamiken i en klass.  Mycket spännande, men också ganska otäckt: vi människor kan vara fruktansvärt elaka mot varandra.

Å andra sidan upplever jag det ganska svårt att umgås med människor som har totalt annorlunda värderingar än jag. Vet inte om jag skulle finna det särskilt givande att föra ett samtal med en rasist. Eller vad sjutton som helst.

Jaaa, kära vänner. Det tål att tänkas på.

Tack i alla fall För att Du tar del av mina reflektioner.

Sov gott i natt!