Skit, vad jag har mått dåligt idag! Jag känner mig som en urvattnad disktrasa, tömd på energi. Upplever mig som ett stycke vilt, som slits mellan alla måsten. Otillräcklig, borde va' överallt på en och samma gång. Vill kunna ge, ge, ge, men jag har ingen kraft just nu. Och livet spinner på så snabbt. Önskar bara egentid. Tid för mig. Jag kanske håller på att bli helt knäpp? Totalt asocial. Jag vill bara vara med mig själv, det låter ju helt rubbat, eller fruktansvärt egoistiskt...

Ja, idag är min värld svart. Eller åtminstone grå. Dock blev jag otroligt glad när jag fick höra att min dotter blivit lucia på sin skola. Hon är så lycklig över det här...

 Det känns så roligt, jag tänker tillbaka på min egen ungdom.

Jag blev aldrig Lucia, jag. En gång i tidernas begynnelse var jag ung och vacker. Numera är jag bara vacker;)!!! Jag blev uttagen som kandidat till Värmlands Lucia. Oj, vilken grej!!! Jag var 20 år och det var bland det största jag varit med om. Prinsessa för en dag, eller flera. Nu blev jag ju aldrig Värmlands Lucia, men vi var fem tjejer som genomförde hela luciaprogrammet och jag var tärna. En vacker liten blondin från Kil kammade hem Luciatiteln. Och lite avundsjuk var jag nog... Men det var jättekul, trots att jag fick stå i bakgrunden. Om jag inte minns fel höll vi på i en hel vecka med våra lusserier. På äldreboenden, affärer och för Färjestadspelarna i bastun:). Vi hade egen chaufför; jag minns att han kallade en av de andra tjejerna för "röva" (värmländska för "rumpan" för att han tyckte att hon hade en så snygg bakdel.)

 Höjdpunkten var när vi lussade i domkyrkan i Karlstad, fullsatt, med en stor kör bakom oss. Å, vad mäktigt! Alla levande ljus stal syre så vi fick enligt instruktioner lov att vicka på tårna hela tiden, upp och ner, så att vi inte skulle svimma av... Åååå, jag vill bli ung igen!!! Saknar tiden "det begav sig." Får väl leva på gamla minnen genom min Elinor...

Jag är ju expert på att sno uttryck, citat och fina ord. Dessa ord har jag snott från Alessandra (Se länkar). Hon har dock tillåtit mig att stjäla hennes ord och meddelat att hon inte hittat någon författare. Vackra ord, som sagt. Oavsett om man tror på Gud eller inte. Har du någon gång upplevt att någon burit dig när det har varit j-igt tufft, rent ut sagt? Det har jag. Genom svårigheter i livet kan jag blicka tillbaka och bara se ett par fotspår. Jag kommer aldrig att glömma, kära vänner! När jag inte har orkat har det funnits andra som tagit vid. Det finns folk som har avvikit också, men det hör väl inte till saken...

Detta måste väl ändå vara själva meningen med livet?

Må någon på ålderns höst blicka tillbaka på livets snaror, fundera över varför bara ett par fotavtryck syns i sanden och inse att de tillhörde Bea. Må någon säga att "när det var som tuffast, då bar hon mig."

Det är mitt mål med livet.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att
 han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han
att många gånger under sin levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Han märkte också att
detta inträffade under hans mest ensamma
och svåra perioder av sitt liv.

Han frågade Gud om detta, “Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,
att du lämnade mig när jag behövde dig mest.”

Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig

                                                  

       /Citat Alessandra