I eftermiddag har vi varit ute på tur, jag och barnen. Började med att ta oss en sväng till Morfar, men där var det ingen hemma så vi åkte vidare till polarn Leif. Nyopererad (hoppas inte Du har något emot att jag skriver detta på bloggen, men så vitt jag förstår är det väl ingen hemlighet...) men oförskämt pigg trots att han nyligen blivit skuren i.

En gång i livet har jag blivit opererad och jag vill ALDRIG mera bli nedsövd. Det var jättehemskt när jag vaknade, vet inte om jag reagerade på morfinet eller fick någon form av panikångest, men jag trodde verkligen att min sista stund var kommen. Hade ingen aning om var jag befann mig, såg en massa människor i gröna kläder, som hade total kontroll över min kropp.

"Har hon hjärtproblem? Hjärtat rusar." hörde jag den ene grönklädde mannen säga till den andre.

Jag kände själv hur hjärtat slog så jag trodde jag skulle dö, på riktigt alltså. Min kropp var stressad pga av att jag förlorat så mycket blod och jag var hemskt stressad, rent psykologiskt, av situationen. Totalt utlämnad, noll koll på vad som skedde med mig. Hemskt.

Jag började skrika, så läkarna sprutade i mig lugnande medel, vilket min kropp omedelbart svarade på genom att sänka hjärtfrekvensen till normal puls. Ja, fy. Det var bland det värsta jag upplevt!

Nå väl, kul var det att träffa gamle polarn igen. Tyvärr blev dottern dålig när vi kom hem, mådde illa. Hoppas inte vi dragit med oss någon form av magsjuka till Leif. Kanske var det pizzan vi åt som var dålig? Det lär märkas om vi är fler som blir dåliga :(

Jag gillar inte söndagar. Det har jag aldrig gjort. Tycker att de är trista dagar. När bilen kommer hem (Mannen tränar) tänkte jag åka på en liten turné och besöka vänner som jag inte träffat på länge.

Igår kände jag mig som sagt riktigt duktig som besegrade lilla latmasken och tog tag i min träning. Röjde förresten i huset också. Skulle behöva putsa fönster, de är bara för risiga. Karln märker aldrig sådant, för honom skulle saker och ting i princip kunna se ut hur som helst, bara de fungerar. Åkte och tvättade bilen igår och vaxade den. Jag blir klaustrofobisk i sådana där tvättautomater, usch... Mannen stör det inte om bilen ser ut som en rishög heller, för honom saknar detta totalt betydelse. Han skulle enkelt kunna köra omkring i en gammal skrothög från medeltiden. Det bekommer honom inte det minsta. Bara allt fungerar.

Nåväl, idag har jag lilla latmasken i mig igen. NUUU måste jag sluta blogga, ta tag i något vettigt.

Hoppas Du har en trevlig söndag. ;)

Sju tusen kr per person kommer vi värmlänningar att spendera på julklappar i år. Enligt beräkning.

Diskuterade detta härom dagen med en av mina vänner. Hetsen på stan som redan tagit fart. KÖP dig en god jul, köp, köp, köp. Är det prylarna som ska kallas lycka, månn tro? Och den som inte hostar upp dessa sju tusen till jul, som kanske är arbetslös, långtidssjukskriven eller vad som helst, vad gör den? Ensamstående, arbetslös mor till tre barn? Varifrån ska hon få sina tusenlappar, att handla för så att barnen kan visa upp för de andra barnen att de också får sina "prylar".

Nej, fy! Själv har jag i princip redan köpt alla mina julklappar. En symbolisk, liten gåva till de vuxna (barnen vill jag ju naturligvis ge lite mer...) och jag ber er släktingar och vänner som läser det här: Köp ingenting till mig. Jag vill inte ta del av julklappshetsen.