Det får bli ett litet inlägg till innan jag uppsöker John Blund. Tänkte svara på några kommentarer, men jag gör det enkelt för mig och gör det i form av ett inlägg.

Apropå Carola Häggkvist och ett infall som en av Väninnorna fick, där hon om mig ansåg att "just nu, i denna stund, ser du precis ut som henne." (Eller säger men "hon"? Om detta tvistar, om inte de lärde, så åtminstone svensklärarna på den skola jag arbetar... ) Se tidigare inlägg: bla-blaha.

Viveca: Tack för det. "Karlsson på Taket" likaså. Att vara verklig; det känns fint.

Jag befinner mig gärna så långt jag någonsin kan från Carolas (jag minns faktiskt inte vad hon gjorde inför någon melodifestival, om det var botox för att ta bort rynkor eller något liknande, men jag minns att jag tyckte att hon såg konstig ut efteråt. På något vis var det inte riktigt hon.) Unga flickor är sååå gudomligt söta i sin fägring, absolut, men vi som är kvinnor: Varför kan vi inte bara få vara som vi är, vara vackra i det där naturliga? Det där som är jag, precis så som jag är? Med rynkor, dessa hör ju livet till och påvisar någonting så gudomligt som livserfarenhet (för nog blir vi klokare med åren? Det vore ju en fruktansvärt underligt om det förhöll sig tvärtom?!) Livsefarenhet och allt som hör härtill, det som visar på att vi har levt, upplevt saker, gått på nitar, kämpat hårt och blivit lite visare; det finner jag enbart attraktivt. Jag menar det verkligen. Nog vill jag hålla mig fräsch, så snygg det går, och vältränad, men jag bär min ålder med heder. Och jag ser upp till dem som har ännu mer än jag att komma med.

Läste i tidningen för en tid sedan att någon blivit ifrågasatt av försäkringsakassan för att hon bloggat samtidigt som hon uppburit sjukpenning... Under mina sjukdagar har jag visserligen inte ersättning från försäkringskassan, utan sjuklön eller vad det nu kallas från kommunen där jag jobbar. Det vore väl min vanliga luck om någon från kommunen skulle råka komma in på min blogg och börja ifrågasätta. Om detta skulle ske kan jag garantera att jag för närvarande sitter i godan ro i min vardagsrumssoffa och inte anstränger min kropp mer än att trycka på tangenterna.

Tycker för övrigt (som vanligt när jag är sjuk) mycket synd om mig själv :( och anser att jag drabbas hårdare än andra av alla möjliga virus. Jag har ju inte tid med sådant här!!!! (Tack, förresten, mina goa bloggkamrater för sjukhälsningarna. De värmer;). Ni är sååå söta!!!)

Imorgon skulle jag ha träffat två väninnor för att planera en Halloweenfest åt våra ungar och deras klasskamrater. Jag tänker inte gå hem till Lena och smitta ner både henne och Lotta med mina bacilller inför novemberlovet, men det känns lite solkigt att först komma med påhitt. Sedan får andra sitta och planera och göra själva grovjobbet. Genant, men vad ska jag göra?

Lena och jag (och den tredje mamman, om hon är med på det) hade tänkt att klä ut oss till häxor på Halloweenfesten. Sedan slog det plötsligt både Lena och mig, att jag behöver ju faktiskt inte anstränga mig så mycket. Det räcker med att jag kommer som jag är; i alla fall som jag ser ut nu. Jag är ju nästan svarthårig, vilket "riktiga", hemska häxor också är. Dessutom har jag en förkärlek för svarta kläder (det är ett arv jag burit med mig från min tonåriga synthartid; dock är det inte samma typ av kälder jag använder nuförtiden, men jag tycker fortfarande hemskt mycket om svart).

Nu även totalrislig rent kroppsligt. Likblek i ansiktet och en stor vagel har jag fått på ena ögat av förkylningen. Dessutom- som alltid när min kropp är i risigt skick: med munherpes i näsan. Måste gå till Apoteket och få bort dessa blåsor, de irriterar... Jag skulle nog, med andra ord, bara med min närvaro kunna skrämma livet ur vem som helst! Så Lena & Lotta, klä ni ut er på Halloweenkalaset. Jag kommer som jag är, i vanlig vardagsutstryrsel.