Det här med att blogga är mycket intressant. Sedan jag lärt mig skriva har jag dokumenterat mina tankar. Har ett otal dagböcker i bokhyllan. Att skriva har hjälpt mig att sortera, gett mig terapi och nu i efterhand kan jag gå tillbaka och titta på mina tankar som 18-åring, ex vis. (Det är så roligt, kan jag säga... Lite kul att läsa om den långe, mörke, spännande, svartklädde mannen som kom att bli min make t ex.)

 Hur tänkte jag då?

Inte så annorlunda mot nu. Fast visst har man blivit äldre. Tittar tillbaka på foton och ser hur det gått nerför utséendemässigt... Men mentalt må jag säga att varje år gör oss klokare och tryggare och i slutändan är det väl ändå det som räknas?!

Usch. Nu tog ångesten över. Tiden... så kort. Snart är jag gammal och allt är över. Jag avskyr att åren går så fort!!! Livet är så mycket. Det finns så mycket jag skulle vilja göra. "Mamma, du vill så mycket" minns jag att min dotter sa' när hon var liten och det är så sant: Mamma vill så mycket. Och för mig är aldrig tiden tillräcklig. Jag vill mer!!!

Nå väl, nu kom jag ifrån ämnet (som vanligt). Jag skulle ju faktiskt skriva om hur intressant det är att blogga. Dvs skriva ner mina tankar och reflektioner, som jag tidigare gjort i dagboksform (och in i byrålådan), fast i det här läget få reflektionerna kommenterade av andra människor.

Funderade lite över mitt senaste inlägg.

Fick kommentarer som spretade... Är min övertygelse om att ont bekämpas med gott i själva verket en konflikträdsla?

Analysera dig själv nu, Bea:  Är du rädd för att bråka och tar därför den enkla vägen och säger " Må udda var jämt."

Vet faktiskt inte. Godheten kanske är en ursäkt för mig. Men jag tror inte det. Eller jag vet det. Nu i denna stund kan jag från hjärtat påstå att så inte är fallet. Jag kan vara en riktig pain in the ass om det inte faller mig i smaken. Jag har nog drivit folk mer eller mindre till vansinne med mina teorier. Det är inget jag är stolt över, men jag vet att jag kan vara skitjobbig, har haft konflikter med fd överheter som till slut sagt att "nu är du fruktansvärt envis och tjurig" (och det har jag med all sannolikhet också varit, de har haft rätt och jag fel, för jag har nog inte varit så enkel alla gånger att ha att göra med) så konflikträdsla är nog inte rätt ord.

Fast jag gillar naturligvis heller inte att bråka. Det gör nog ingen. Särskilt inte för småsaker.

Så summan av kardemumman blir alltså (högst genomtänkt) att:

Nej. Det rör sig inte om konflikträdsla, för bråka kommer jag att göra om jag känner mig överkörd och jag kommer att slå tillbaka om jag blir attackerad.

 Kanske var det fel, det jag skrev igår om att belöna ont med gott... Detta är min vilja dock, min övertygelse: "Ont skall med gott fördrivas" I vissa fall har jag lyckats, i andra inte. Sant är i alla fall att "Störst av allt är kärleken" Amor vincit omnia.

 Redan de gamla romarna brukade detta uttryck ;)

Sov sött i natt. Och tro på det goda, det ljusa, oavsett... Det måste vi.

(Tror jag :)