Idag har jag gjort årets sista arbetsdag!!! Vad skööönt att få vila, varva ner, få tid för sig själv. För mig (och tyvärr är jag säkerligen inte långtifrån ensam) är livet alldeles för ofta en kamp mot klockan, hela tiden en massa prioriteringar. Ta det viktigaste först, man kan inte hinna med allt, dygnet har bara 24 timmar... Ett försök att välja det som betyder något för mig. För skulle jag ge mig på allt samtidigt, blev det naturligtvis pannkaka av hela situauionen. (och hmm... pannkaka kan det kanske bli i alla fall, men i ännu högre utsträckning...;) 

Egentligen är tiden det enda vi har... Det är vad vi fått. Sedan är det upp till Dig och mig att göra det allra bästa vi någonsin kan av situationen. Trots detta upplever vi oss allt som oftast som jäktade. Jäktade till graven?

Jag har nyligen slutfört en datauppgift å jobbets vägnar. En av mina kollegor förklarade tålmodigt (alldeles äkta datanöt som jag är), del efter del för mig. Jag har i egen hög person gjort allt, så ingen kan påstå att någon annan ut utfört uppgiften, men jag har fått undervisning av någon som är mycket mera kunnig inom området än jag själv. Min käre kollega har offrat en rätt stor del av sin dyrbara tid på mig.

Detta torde väl vara det allra finaste man kan ge en annan människa? En liten stund av den värdefulla tid vi går här på jorden.

Under en hel evighet har vi inte funnits till. Den korta tid som mänskligheten funnits på vår planet... är det en minut om hela världens historia skulle rymmas inom loppet av en timme? (Jag är själv inte helt säker på proportionerna...) 

Betänk då hur enormt kort just Din tid är av denna korta minut. Generation på generation har vandrat här; vuxit, blommat och vissnat under denna korta minut. Du och jag är i detta hänséende här bara någon kort sekund. Sedan återstår ingenting. Finns inte mer, borta. Inte för att på något vis ha för avsikt att förringa varje enskild individs enorma värde, men ser vi på vår historia ur detta perspektiv, kan vi kanske börja fundera över vad som verkligen är viktigt.

På detta tema; läste en juldikt för min klass idag. Och då menar jag inte vilken juldikt som helst, utan Juldikten. Juldikten med stort J.

TOMTEN.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

/Utvalda delar ur Viktor Rydbergs Tomten

Sov Gott i Natt, mina kära Vänner;)