Kul var det att se min son som stjärngosse i skolans luciatåg ikväll. På skolan där min son går lussar bara treorna och Gabriel går i trean nu.

Det är alltså flera år sedan jag såg honom lussa sist. När han gick på dagis. Han var tomte och satt där, med sin lilla, röda lykta. Nu var det en helt annan sak; lite underligt att se att han plötsligt blivit så stor; Det är ingen liten bebis längre, utan en 9-åring, som sjunger hur bra som helst.

Imorgon kväll sjunger hans storasyster med i luciatåget på Operan. Detta är ett rätt stort jippo för Norrstrands musikklasser, de håller på hela helgen med sitt lussande. Jag skall som förälder "jobba" i kulisserna på söndag med tjejerna i en åttondeklass. Kommer att se själva uppträdandet först (imorgon kväll), vilket känns lite trist. Hade hellre jobbat bakom först och sedan fått njuta av den fina tillställningen, som publik, vilket jag gjorde förra året.

Det är helt underbart att höra dem. Skolade, unga sångare/sångerskor på rätt hög nivå, det hörs med en gång de tar ton att de kan sin sak. Klockrena toner. Jag vet ju dessutom hur mycket de jobbar med musiken och jag är bara sååå stolt som mamma.

 Nu måste jag berätta någonting som nästan gör mig sprickfärdig av stolthet, som mor: Min dotter blev lucia på skolan (inte på Operans lussande, men skolans). Så när dessa gudomligt sjungande varelser träder in i salen, går min vackra flicka först i ledet, med det röda bandet kring midjan, luciakronan med levande ljus och hela faderullan. Ojojoj... Stoltare mor kan man knappast bli! ;)

Inlägget nedan... med typsnittet: Det ser ut som Jag-vet -ej- vad! När jag skriver själva inlägget ser det hur bra ut som helst, men sedan när det hamnar på bloggen blir det urkonstigt. Kan inte göra så mycket åt det. Sorry. Jag avskyr när det ser ut så där. Vi får helt enkelt ta det för hur det är; oavsett hur konstigt det ser ut....

 

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

( Sömngångarnätter 1883)

 

/August Strindberg.

 

Har alltid fascinerats av Strindberg.

 

 Såg Du dokumentären om honom förförra julen? Vad tyckte Du i så fall? En smula knasig, kanske? Men jag tror att man måste vara en smula knasig för att skriva som Han.

Jag har alltid haft svårt för det här fyrkantiga... Räta linjer är nödvändiga, men föga intressanta... Tristess, i mina ögon.

De mest intressanta människorna, tycker jag (men jag säger det igen och allra ödmjukast; det är tur att vi är olika; var och en har rätt till sin åsikt och det här är min åsikt/blogg så jag tar mig friheten att skriva ut mina tankar här) är de som sticker ut och vågar stå för det de är.

 

Lite tunnklädd får jag lov att erkänna att man känner sig här på bloggen...

 

Här kan Du läsa mina tankar precis som ett urtaget hjärta. "Som dinglar där på sin krok".

 

...

 

Sov Sött, Kära Vänner.