Här är Han i egen hög person, min trogne kärlekskatt Nisse. Tog bilden när jag kokade min knäck, och han trofast höll mig sällskap i kökssoffan.

 Visst är han ståtlig?

Är inne och skriver för tredje gången idag. Vad skulle jag göra utan lilla Bloggen, månn tro? ;)

Idag har jag bara tagit det rysligt lugnt och njutit av jullovets första dag. Kokat knäck och tagit en svinkall promenad med ungarna. Åter igen: Vad skönt det är att bara vara, ta det lugnt och gå ner i varv...

Nisse (min kärlekskatt som Alessandra kallar honom) har njutit av att ha oss alla hemma. Han är verkligen min katt, följer mig som en hund. Han skulle nog ha varit hund egentligen...

Smulan, hans syster, har Elinor som favorit. Hon ligger hos Elinor om nätterna och tyr sig gärna till henne. Nisse har legat i kökssoffan och studerat mig hela tiden som jag kokat knäck. När jag går ner från över- till nedervåning följer han efter mig i trappan (han tror väl att han ska få mat, det lilla matvraket!), när jag duschar följer han med in i badrummet och ligger i badrumshyllan och glyser.

 Ja, han är verkligen härlig, honom skulle jag sakna oerhört mycket om någonting tråkigt skulle inträffa med honom.

Usch, vad jag sörjde min förra när hon dog, vackra Missan. Hon var bara två år och blev överkörd alldeles i närheten. Damen som råkat köra på henne var väldigt ansvarstagande, tog med henne hem över natten (vår döda lilla katt) och åkte sedan till djursjukhuset med henne.

Glömmer aldrig när vi klev in på djursjukhuset för att hämta hem hennes döda kropp. Min man var på väg på skolbal och därför klädd i mörk kostym, bara det var väl lite uppséendeväckande på djursjukhuset. Efter kom jag, gråtande; minns att folk tittade till på oss. 

En sköterska gav oss lilla Missan, död och instoppad i en papperspåse. Uppsynen gjorde mig ännu mer förtvivlad, varpå sköterskan erbjöd sig att lägga min lilla katt i en kartong istället. Omtänksamt, men det hjälpte föga min sorg...

Nå väl, tiden läker alla sår.

Sov Gott.

De blev för hårda, mina knäckar, eller vad säger man; min knäck? Jag var uppenbarligen inte tillräckligt snabb efter kulprovet; när de är perfekta måste de upp med en gång, och... ja ja... jag var för långsam så de blev inte som jag hade tänkt mig. Rätt goda i alla fall.

Usch och fy, vad trött jag är på den här kylan. Mig stör inte mörkret särskilt mycket. En del är ju jättekänsliga och blir ju nedstämda av mörker, det blir inte jag. Däremot tycker jag inte om när det är iskallt ute. Januari och februari brukar vara hemskt kalla månader :( Det gillar jag inte... Det är så gudomligt skönt då, när vårsolen tittar fram i mars.

Har stått i en och en halv timma och rört i en knäckgryta. Varför står det i alla kokböcker att de ska kokas i 12 min, när det som minst krävs en dryg timma? Röra hela tiden och när man väl gjort kulprovet och knäcken är perfekt, måste man snabba på som en galning, i med mandeln så att de inte mister den där härliga knäckkonsistensen. Ja, att koka knäck är då sannerligen en hel vetenskap...

Nu är jag i alla fall färdig. Ska smaka av dem när de svalnat, får se hur de blev. Återkommer...