Är du som jag, en "kickmänniska" eller mår du bäst i lugn och ro?

Jag har alltid sökt mig till utmaningar och lite våghalsiga, riskabla situationer. Som ung, innan jag riktigt fattade vad som kunde hända, har jag utsatt mig för diverse faror som jag i nuläget ödmjukt tackar Honom där uppe för att allt gått bra. Det var allt ifrån att jag och en väninna liftade på nätterna till att jag åkte motorcykel i en fart som inte riktigt var helt klok, till att jag åkte roddbåt tillsammans med en pojkvän i ett vatten där slussarna kunnat sättas på vilken sekund som helst- vilket hade inneburit döden för oss. Gått balansgång på ett broräcke som också kunnat innebära döden- om jag ramlat ner. Testade tidigt att röka och dricka alkohol. Med mera... Jag har dock aldrig nyttjat narkotika, men det berodde nog mest på att jag inte umgicks i de kretsarna. Det fanns helt enkelt inget knark i min värld. (Lyckligtvis...)

Vad är det då som gör att vi kickar på dessa faror (vissa mer, andra mindre)?

Endorfinet.

Samma ämne som får oss att må bra när vi tränar.

Det är mycket vanligt att människor söker sig till situationer då kroppen tvingas gå på högvarv. Vare sig det handlar om att hålla tal fast man egentligen inte vågar, titta på en skräckfilm eller hoppa fallskärm så beror lyckokänslorna, som uppstår när man klarat av utmaningen, på neurobiologi.

Först frisätts stresshormonet adrenalin, hjärtat slår snabbare, andhämtningen blir djupare, blodkärlen drar ihop sig, blodtrycket blir högre och syresättningen av musklerna ökar. Det är det som kallas att få en adrenalinkick. Samtidigt frigörs endorfiner i kroppen som bidrar till att man upplever en lyckokänsla. På samma sätt som man får abstinens efter morfin kan vissa människor känna sig beroende av lyckoruset som infinner sig när man klarat av en läskig eller svår situation.

Endorfiner och olika stimuli

Alkohol förstärker endorfinernas effekt på hjärnans belöningssystem. Även choklad och mat med mycket fett och socker leder till ökad utsöndring av endorfiner. Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och det är därför sockersuget uppstår ofta i stressade situationer. När man är förälskad går kroppen på högvarv och endorfinerna utsöndras. Endorfinruset leder till att man upplever att man behöver mindre sömn, känner sig full av energi och att hungerkänslorna försvinner.

Vid träning aktiveras tunna nervtrådar som går från muskeln till det centrala nervsystemet. Denna aktivering ger upphov till en frisättning av endorfiner i hjärnan vilket förklarar varför muskelarbete ger upphov till en höjning av smärttröskeln, sänkning av blodtrycket och lyckokänslor. Denna biologiska mekanism bidrar till att många sportsmän upplever en känsla av abstinens då de tvingas till en tids ofrivilligt fysisk inaktivitet. Träningsnarkomani är en kombination av kemiskt beroende av endorfiner och ett psykiskt beroende.

Källa: Sund nu

Jag är fortfarande inne på nedanstående tema, det är knappt så man vill skriva ordet rätt ut, utan man har diverse omskrivningar. Lingonveckan, fru Röd. Och jag funderar på varför detta ämne är så tabubelagt. Jag skriver om MENS, det låter ju galet bara att göra det.  Ändå är det som sagt helt naturligt för halva befolkningen på jorden och jag skulle inte säga något om det var något sexuellt över det (det köper jag att man inte väljer att basunera ut).

Men så är inte alls fallet utan det rör sig enbart om hormoner som i många fall påverkar vårt mående under några dagar, det påverkar vår vardag. Vissa mer, andra mindre. Men det rör enbart kvinnor, så därför blir situationen speciell. 

Jag undrar hur det sett ut om detta drabbat männen istället?

Då hade det säkert funnits någon lag instiftad om att de ska behandlas extra varsamt de här dagarna. De hade säkert fått betald ledighet för den här perioden och det hade ALDRIG varit något de smugit med som vi kvinnor gör. De hade säkert istället stolt skrikit ut det så att hela omgivningen skulle få veta hur enormt tufft de har det.

Ok, jag kanske överdriver en liiiten smula men nu är det inte så. Nu är det istället vi kvinnor som går i det tysta och döljer och lider. Och kan knappt ens prata om det för det är inte riktigt rumsrent.

Så lustigt egentligen.

När jag kommer i klimakteriet kommer jag nog att jubla.

Som vanligt har jag ingen koll, ska sätta mig och räkna på veckorna, och jag gissar att det är dags för fru Röd att komma på besök till mig igen. Jag är rejält nedbruten både kroppsligt och själsligt några dagar varje månad.

Hur kan det bli så här? Jag fattar det inte? Det är inte inbillning eftersom symtomen kommer först, innan jag vet vad det beror på. Först när jag hunnit bli både arg, ledsen, tappat immunförsvaret och får ont i kroppen- då börjar jag analysera och upptäcker att det gått exakt fyra veckor sedan förra gången. Förra gången jag mådde på exakt samma sätt.

Så mystiskt att inte alla kvinnor drabbas heller, en del känner inte av det alls. Fast de allra flesta har nog någon form av symtom. Sånt här ska man kanske inte prata om, inte skriva öppet om. Mens är smutsigt och äckligt.

Men hälften av jordens befolkning har det, så det borde ju vara ganska naturligt egentligen.

Och jag mår jättedåligt under de här perioderna, idag har jag haft migrän. Det lättar men på det kommer en bedövande trötthet. Skönt att det är helg. Vila...

Idag, för 17 år sedan, blev jag mamma för första gången.

Ett av mitt livs största ögonblick när en liten svarthårig flicka tittade ut i världen.

Hon kom till världen med segerhuva. Det är ganska ovanligt att barn föds så, kan inte riktigt siffran men min dotter hade en del av fosterhinnan kvar runt huvudet och barnmorskan utropade: "Här kom en stor en, med segerhuva!"

Hov var lång och stor. Det är så typiskt mig, jag tar alltid till när jag gör saker. Har kanske blivit mildare med åren men när jag födde mitt första barn gjorde jag det på ett sätt som var typiskt mig. Hon kom en vecka före beräknad tid, såg ut som en tremånadersbaby med fullt av hår och så stor att jag knappt fick på henne den första uppsättningen kläder som vi hade köpt. Helt otroligt att inte hela jag gick itu.

Och hon har alltid varit mogen och försigkommen. Tidig med allt från att lära sig prata, läsa och gå till att inleda ett seriöst kärleksförhållande. Jag gissar att min dotter blir en tidig mamma. Ingen tonårsmor, det vet jag att hon inte har för avsikt att bli, det är alltid bättre, anser i alla fall jag, att skaffa sig en utbildning först. (Men det är upp till var och en, inte min ensak hur andra väljer.)

Trygg och stabil, med båda fötterna på jorden, har inte alls mammas lätt neurotiska drag... jag kan stressa upp mig, jag... Men sällan min Lilla Docka.

En riktig stjärna som alltid skött sig fint, klarat skolan bra och framför allt har en stark empatisk sida. Hon tycker inte om att tala illa om folk och säger tydligt ifrån om någon annan gör det.

Typen som inte skräms i första taget. När hon var liten hade hon glasögon. Förr var det ju så att en del kunde retas för detta men det störde aldrig min tjej. Hon satte stolt på sig sina nya glasögon och spatserade iväg till skolan. Kom hem och berättade att en kille kallat henne "Glasögonorm". Det gjorde han aldrig mer, ingen annan heller mig veterligen; exakt vad hon svarat minns jag inte men hon fortsatte stolt att bära sina glasögon, som hon uttryckte det "kunde hon inte själv rå för att hennes syn var dålig" så hon tänkte minsann inte ta några barnsliga glåpord på grund av det.

En stark tjej är inte alltid enkel att hantera för lilla mamma (som nu är en decimeter kortare än dottern) men jag är ändå glad för hennes skull.

Hon kommer att klara sig bra i livet, hon kommer att se till att klara sig bra i livet, för så ser det ju ut: Väldigt få av oss föds med en silversked i munnen. Vi får helt enkelt se till att göra det bästa vi kan- av det vi har, många gånger med mycket svett och tårar, något annat går inte att förutsätta.

Grattis grattis min älskade stora lilla Gumma   

Idag är ingen vanlig dag!