Usch och fy! Fortfarande är min kropp lika nedbruten. Nu har värken i kroppen övergått till en rejäl förkylning och det tolkar jag som ett gott tecken. När jag har nyst och snorat klart; då är jag nog frisk! :) Är i alla fall piggare idag än igår, så det är på rätt väg. Kommer att vara hemma från jobbet också imorgon, för att snora klart, men jag satsar på att vara på benen igen på fredag.

Jag har utvecklingssamtal då, och dessa är tråkiga att skjuta fram. Föräldern kan ju ha tagit ledigt från jobbet sedan rätt lång tid tillbaka. Satsar på att vara igång igen på fredag. Min nyskilda granne och väninna kom dessutom med förslaget After work på fredag och det lät lockande. Så skönt att bara sitta och prata, prata, prata... Jag måste alltså se till att bli frisk! Kan ju inte ligga så här som en halvdöd sköldpadda hela livet :) Man tar sig rätt långt, har jag lärt mig, med mycket vilja och lite vaselin ;)...

Usch, vilken trist sak som inträffade idag! I födelsedagspresent till min dotter köpte jag en skinnjacka, från familjen. Hon var naturligtvis jätteglad för den här. Idag glömde hon den i skolmatsalen, så hon fick lov att hämta den efter skoldagens slut. Och ve och förbannelse! När hon hämtade den visade det sig att någon spottat i den, kastat den på golvet och trampat på den!

Vad tragiskt! Faktiskt inte så mycket, för Elinors (dotterns skull) för jag har nu gjort rent den och den är fortfarande lika snygg. Jag hade dragit öron och hela kroppen åt mig om jag trott att någon gjort så har för att hon varit utstött på något vis, men det vet jag att hon inte är. Jag vet att hon är en starkt socialt begåvad, självsäker och omtyckt tjej, som inte har några som helst problem att skaffa sig vänner.

Däremot blir jag bedrövad för den stackare som gjort något så destruktivt. Vilken stackars ung man eller dam bär på så mycket ilska och destruktivitet, att han/hon tar ut sin icke-provocerade, omotiverade ilska över en skinnjacka som bara råkar hänga kvar i skolmatsalen?! Jättetrist.

Sov gott i natt, go vänner.

Det får bli ett litet inlägg till innan jag uppsöker John Blund. Tänkte svara på några kommentarer, men jag gör det enkelt för mig och gör det i form av ett inlägg.

Apropå Carola Häggkvist och ett infall som en av Väninnorna fick, där hon om mig ansåg att "just nu, i denna stund, ser du precis ut som henne." (Eller säger men "hon"? Om detta tvistar, om inte de lärde, så åtminstone svensklärarna på den skola jag arbetar... ) Se tidigare inlägg: bla-blaha.

Viveca: Tack för det. "Karlsson på Taket" likaså. Att vara verklig; det känns fint.

Jag befinner mig gärna så långt jag någonsin kan från Carolas (jag minns faktiskt inte vad hon gjorde inför någon melodifestival, om det var botox för att ta bort rynkor eller något liknande, men jag minns att jag tyckte att hon såg konstig ut efteråt. På något vis var det inte riktigt hon.) Unga flickor är sååå gudomligt söta i sin fägring, absolut, men vi som är kvinnor: Varför kan vi inte bara få vara som vi är, vara vackra i det där naturliga? Det där som är jag, precis så som jag är? Med rynkor, dessa hör ju livet till och påvisar någonting så gudomligt som livserfarenhet (för nog blir vi klokare med åren? Det vore ju en fruktansvärt underligt om det förhöll sig tvärtom?!) Livsefarenhet och allt som hör härtill, det som visar på att vi har levt, upplevt saker, gått på nitar, kämpat hårt och blivit lite visare; det finner jag enbart attraktivt. Jag menar det verkligen. Nog vill jag hålla mig fräsch, så snygg det går, och vältränad, men jag bär min ålder med heder. Och jag ser upp till dem som har ännu mer än jag att komma med.

Läste i tidningen för en tid sedan att någon blivit ifrågasatt av försäkringsakassan för att hon bloggat samtidigt som hon uppburit sjukpenning... Under mina sjukdagar har jag visserligen inte ersättning från försäkringskassan, utan sjuklön eller vad det nu kallas från kommunen där jag jobbar. Det vore väl min vanliga luck om någon från kommunen skulle råka komma in på min blogg och börja ifrågasätta. Om detta skulle ske kan jag garantera att jag för närvarande sitter i godan ro i min vardagsrumssoffa och inte anstränger min kropp mer än att trycka på tangenterna.

Tycker för övrigt (som vanligt när jag är sjuk) mycket synd om mig själv :( och anser att jag drabbas hårdare än andra av alla möjliga virus. Jag har ju inte tid med sådant här!!!! (Tack, förresten, mina goa bloggkamrater för sjukhälsningarna. De värmer;). Ni är sååå söta!!!)

Imorgon skulle jag ha träffat två väninnor för att planera en Halloweenfest åt våra ungar och deras klasskamrater. Jag tänker inte gå hem till Lena och smitta ner både henne och Lotta med mina bacilller inför novemberlovet, men det känns lite solkigt att först komma med påhitt. Sedan får andra sitta och planera och göra själva grovjobbet. Genant, men vad ska jag göra?

Lena och jag (och den tredje mamman, om hon är med på det) hade tänkt att klä ut oss till häxor på Halloweenfesten. Sedan slog det plötsligt både Lena och mig, att jag behöver ju faktiskt inte anstränga mig så mycket. Det räcker med att jag kommer som jag är; i alla fall som jag ser ut nu. Jag är ju nästan svarthårig, vilket "riktiga", hemska häxor också är. Dessutom har jag en förkärlek för svarta kläder (det är ett arv jag burit med mig från min tonåriga synthartid; dock är det inte samma typ av kälder jag använder nuförtiden, men jag tycker fortfarande hemskt mycket om svart).

Nu även totalrislig rent kroppsligt. Likblek i ansiktet och en stor vagel har jag fått på ena ögat av förkylningen. Dessutom- som alltid när min kropp är i risigt skick: med munherpes i näsan. Måste gå till Apoteket och få bort dessa blåsor, de irriterar... Jag skulle nog, med andra ord, bara med min närvaro kunna skrämma livet ur vem som helst! Så Lena & Lotta, klä ni ut er på Halloweenkalaset. Jag kommer som jag är, i vanlig vardagsutstryrsel.

I'm alive,

men inte mycket mer.

Har haft ont i hela kroppen idag, sovit från dess att barnen gått till skolan tills dess att den förste kommit hem. Sedan var det lite som tvunget måste göras, det går med ett par alvedon i kroppen, men det är inget att rekommendera. Om kroppen skriker ifrån, att: Jag är sjuk, har feber och jag som "ägare" ignorerar, häver i mig febernedsättande och kör på i alla fall... det kan väl inte vara särskilt sunt egentligen?!

När jag sov gick TV-nyheterna varma framför mig, just idag med Thomas Bodström som en av huvupersonerna. Därav drömde jag om honom i min febriga sömn; Vilken jädrans snygg karl! Eller vad säger ni, tjejer?

 Lite roligt var att när min son, på väg till skolan, frågade vem jag pratade i telefonen med, svarade jag "Jonas", min arbetslagsledare. "Men han är ju där på TV:n", svarade Gabbe då. "Eller, nej, det var det visst inte. Men den där gubben var väldigt lik Jonas."

Det får du ta som en stor komplimang, Jonas Lindgren. Min 9-årige son förväxlar dig med en av, enligt min åsikt, Sveriges stiligaste män!!!

Beträffande Bodström (nu är jag dock inte socialdemokrat, men i alla fall) och hans advokat/politiker-arbete, så har han i alla fall mitt fulla förtroende. Känner lite igen mig i mitt lärararbete. (Jag kan ju åtminstone låtsas att lärare och riksdagspolitiker är jämförbara! ;)

Jag har haft chefer som trott att bara för att man inte befunnit sig på skolan, så har man inte gjort sitt jobb. Pratar nu både i egen sak och för kollegor. Men, snälla nå'n, säger jag då! Vem skulle få lida för att lektionerna inte är planerade eller att proven inte är rättade när jag sätter min fot på skolan och står öga mot öga med eleverna? Ja, det lär väl i allra högsta grad vara jag själv! Att befinna sig på skolan 40 timmar i veckan, skulle bara innebära en massa dötid för mig. Visst behöver man vara på plats en hel del utöver lektionerna, för att kopiera, handleda undrande elever och hålla kontakten med resten av arbetslaget. Men- alla idéer inför min undervisning, mitt kreativa tänkande, odlas inte på ett fyrkantigt papper. En mycket stor del av mitt lärarjobb gör jag faktiskt hemma. Kanske räknas det inte då? Det är svårt att jobba som lärare. Lärare är någonting man är. 24 timmar om dygnet.

Min moster och min dotter var sjuka förra veckan. "Jag har inte tid med det där" tänkte jag. Nya kurser, utvecklingssamtal och släktkalas för barnen igår. När släktkalaset var över slappnade jag förmodligen av. Vaknade nämligen i morse het som en kamin, med ont i halsen, i kroppen och med hosta. Svininfluensa? Nej, då skulle jag nog inte orka sitta här och blogga... Kry är jag dock inte.

Egobilder skulle Elinor ha sagt om hon läst min blogg nu. Men hon har tröttnat på att blogga. Det gjorde hon när Bloggagratis bytte till Bloggplatsen. Hon gillade det inte alls. Och jag må faktiskt hålla med om att det var bättre förut. Bloggen var liksom mer lättöverskådlig och... vad ska jag säga... strukturerad då. Eller vad tycker ni andra bloggare?

Men tro sjutton att man kan publicera bilder och tankar om och på sig själv om man har en egen blogg. Ett av mina syften med att blogga är att nå ut till andra bloggare och vänner. Byta tankar och åsikter. Kommentera varandras reflektioner. Ett annat är att spara bilder och tankar ur min vardag- mitt i livet- på detta vis, tills jag blivit gammal. Läsa och återuppleva. Som en form av dagbok.

Gillar du så inte mina bilder kan du faktiskt välja att inte besöka min blogg. Det är helt frivilligt.

... Inte alls det jag skulle skriva om... Jag har så svårt att komma till skott ibland. Det blir bara en massa bla-blaha- En av mina goda vänonnor uttryckte härom dagen åsikten : Gud, vad du är lik Carola Häggkvist. Till utseendet, jag ska ta en bild av dig här och nu. Och så mms:ade hon den till mig. Här är den.

???? Hm... Carola Häggkvist. Är jag det och ska jag i så fall ta det som en komplimang eller förolämpning? Jag tycker hemskt mycket om Carolas sångröst, men nog finns det Donnor som jag hellre såg mig lik. Kan ingen komma och säga att: "Ååå, du är så lik Greta Garbo. Jag ska ta ett kort på dig här och nu och skicka det till Hollywood och så kan du leva lyckligt alla dina dagar."

Min elev med det alldeles bedårande namnet Bea fotograferade mig igår när jag boxade till min kollega i klassrummet. Jag gjorde nämligen detsamma med henne förra veckan (Jonas, dvs min kollega och arbetslagsledare, blev tillboxad också då. Det är inte lätt att vara man bland alla dessa "Beor" ;)

Upptäckte nu att jag nog skulle behöva en ny mobil. Kameran har ju blivit urkass: Det är så bra, tycker jag med mobilkameror, för dessa har man ju med sig i alla lägen... Ska nog önska mig en ny av tomten :)

Nåväl. Jag fick värsta endorfinkicken av att boxas. DET VAR VERKLIGEN ROLIGT!!! Så fort jag blir av med mitt halsont ska jag komma igång med min träning igen. Jag har lovat det förut, men det har inte blivit av. Promenerar dock varje dag, men det är inte samma sak. Det här med att anstränga sig är så härligt. Ta i. Kämpa och bli helt slutkörd. Forma kroppen, få snygga muskler. Det känns så skönt att vandra omkring i en vältränad kropp som man är stolt över!

 (Så känns det inte nu, kan jag säga. Även om jag inte är särskilt stor av naturen är det slappt både här och där.)  Nu är jag färdigmoteiverad! Känner verkligen för att komma igång igen! Jag lovar att skriva och berätta när jag blir av med mitt halsont. I samma stund ska jag komma igång. Så, nu kan jag inte komma undan.

Hmm... kanske lite annorlunda med boxning lärare/elever emellan i klassrummen? Vi går en kurs som heter "Stärk dig" och som arbetar med självförtroende, inre och yttre välmående, etc. Jättenöjd är jag. Jag har under energiknippet Stina Björnlod, som håller i kursen, fått sitta ner i skolbänken och ta del av alla övningar som en elev. Det har varit jätteintressant; vilken karismatisk kvinna! I fredags hade vi en självkänsla-övning. Varje kväll ska vi (om vi gör vår läxa ordentligt) skriva ner en "tack-hjälp-bra-lista" och det kommer jag att göra på bloggen om någon nu undrar vad jag pysslar med. Jag kommer att tänka igenom dagen och reflektera över allt som hänt, i syfte att se saker ur en positiv synvinkel- Huvudvikten läggs vid tre ord: hjälp, tack, bra. Läxa ett gör alltså fröken Bea nu, i syfte att öva upp sitt positiva tänkande och sin tro på sig själv. Det där med hjälp. Man ber om hjälp om något. Vem ber man om hjälp?

-Sig själv. Det gäller alltså att ta hand om sig.

Hjälp-tack-bra 091010

• Hjälp mig att försöka förstå andra människor istället för att bli irriterad på dem.
• Tack för vi har så varma och fina släktingar och vänner kring vår familj.
• Bra att jag lyckades fixa ett kalas för barnen idag för släkten som alla verkade nöjda med.

Sov gott i natt. Innan du somnar; tänk över vad du gjort bra idag! Vad har du att va' tacksam för?

Lång dag... Nu ska det bli så skönt att bara sova, sova, sova!

 Kära bloggvänner, jag kan säga att jag har inte haft tid de senaste dagarna att sitta ner och läsa igenom era härliga bloggar. Det har gått i ett. Men imorgon är det fredag, så imorgon kväll tänker jag ta mig tid till detta nöje.

Tacksam för Ditt besök i alla fall.

Sov gott i natt. Det tänker jag göra...